virvelvindenochjag

Igår spelade allra finaste Håkan Hellström en av de mest bejublade konserterna i svensk musikhistoria i göteborg. Jag var inte där. Jag var i Halmstad och tittade på en comeback av en annan hjälte, roxette. Det var fantastiskt. Marie Fredriksson sjöng så hon knappt kunde gå efteråt. Cancern har väl satt sina spår i gusess, men gud va bra det var. Helt sanslöst.
Jag stod där med mina fina tösar och vi sjöng i det dova augustiregnet, vi sjöng att it must have been love, för det här är verkligen det finaste på länge.

Nu är jag hemma igen. Hemma och känner mig kvävd av min egen oförmåga att inte kunna kramas, inte kunna visa uppskattning, inte kunna visa hur glad jag är att jag får vara en av dom, känslan av att aldrig vara vän nog att det ska bli naturligt att prata i telefon med varandra.

Varför kan inte jag få vara en naturlig kompis för någon person någon gång?
om ni vill ha mig, nu kan ni få mig så lätt.

Ni håller mig vid liv.

Jag läste gamla dagboksanteckningar och inlägg från min gamla blogg och blir arg på mig själv för jag kastat bort så oändligt många dagar på någonting som inte gett mig mer än tårar.
Idag sitter jag i en soffa som snart ska säljas. Vi ska flytta och köpa nytt, tillsammans. Utanför går åskan och regnet smattrar, men vi trotsar alla jävla naturfenomen och går en sväng. Bara han och jag.

hela jag skälver när vi rör vid varandra. han slår ut hela mitt system. blodet forsar, hjärnan slutar fungera. tänk om jag tappar fotfästet?
dagarna bara flyger förbi mig men just nu gör det absolut ingenting. jag vill se mina dagar flyga iväg när han går bredvid. föralltid.

Jag kommer hem till våran lägenhet som ser ut som bombnedslaget. Blir matt och trött när jag vet att det är mitt fel, för innan jag flyttade hit var det inte alls såhär stökigt. Vänder upp och ner på tvättpåsar, allting luktar surt. I köket härjar tvåtusen bananflugor och överallt ligger svettiga strumpor. Överallt.
Jag blir helt handlingsförlamad, sen får jag ångest, slutligen blir jag skitförbannad och gråter. Varifrån kommer all jävla smuts?
Sparkar på dammsugaren, ber Virvelvinden plocka iorning på "all sin jävla skit eller åka och träna eller nåt". Han lämnar hemmet utan ett ord och jag sätter mig på golvet. Blir trött och ledsen på mig själv som blir upprörd över smuts. Hur kan man bli så arg över smuts?

Sen duschar jag i 20 minuter. Hela min kropp formas långsamt till ett russin och jag försöker tvätta bort min ilska och min ångest. Men det går inte, och sen kommer han hem. Han försöker klappa mig över håret men jag klarar inte av det för jag skäms över mitt vredesutbrott. Jag skäms över hela min existens, jag skäms för att jag inte kan diska så det blir rent, jag skäms för att mina kläder alltid är smutisgare än hans, jag skäms för jag sparkar på dammsugaren när ingen ser.

Men sen la han mitt tunga huvud på sitt håriga bröst och så pratade vi tills vi somnade. Han säger att han blir ledsen när jag är ledsen, att han blir galen av att inte veta varför jag är arg, att han exploderar av frustrering när jag kastar ut honom pga städning.
Och jag förstår, jag var dum. Han är fin. Han är snällast och vackrast i världen. Jag är så glad att han tar hand om mig när ångesten hinner ikapp. I den döda vinkeln ser han allt jag gör.

Följsam svag
leder jag
dig med min arm runt svanken

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken

Ibland när jag vaknar önskar jag bara att jag kunde stanna klockan där. Låta dagen passera som ett hjärtslag bara. Man vaknar och känner inte alls att det blir bra idag. Kryper ihop. Vill aldrig lämna honom, blir rädd för ensamhet. Fast jag bara ska till jobbet.
Går och jobbar och det tar bara 15 minuter så möter jag dumexet. Det där jävla dumexet jag lovade att aldrig aldrig aldrig nämna i den här bloggen, men så stod han bara där. Åt en jävla korv och vägrade hälsa på mig. Ignorerade och det kändes som att han spottade ner hela min tillvaro
(jag visste det, jag skulle stannat kvar i sängen hos virvelvinden)
sen gick vi ut genom dörren. nästan samtidigt. Inte en blick, inte en antydan att vi delat säng och ätit frukost ihop. Inte en blick som sa, förlåt för att jag förstörde alla dina år B, förlåt för att jag släpade dig i gruset. Inte ett ord, inte en blick.
Och det slog mig att nu har vi försvunnit ur varandras ögon. Som en svår jobbig grej.
Det är en ganska betryggande och skön tanke. Att jag aldrig mer någonsin ska behöva vara rädd för hur jag ska bete mig om jag ser honom. Nu möttes vi, och jag önskar det var jag som kunde få låta bli att hälsa. Min tid kommer också.

Om tio minuter kommer min virvelvind hem. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder. Ibland glömmer man bort att säga det.

Egentligen ville jag bara säga att alla mina sår har läkt. Och att jag känner mig tio meter längre än jag gjort på länge.

jag spmyger in i vårat sovrum på morgonen
har sovit hos syrran och vaktat barn
han sover som en stock. blinkar häpet med ögonen och viskar att han saknat mig inatt
jag pussar honom på kinden och åker till jobbet
det här är mina finaste stunder.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så himla lycklig över min tillvaro. Det blir så tjatigt, kanske måste man hitta något att vara ledsen över eller något? Men jag kan inte.
Jag är så glad att min syster och jag är best friends igen
jag är så glad att mitt äckliga ex har skaffat tjej
jag är så glad att jag får vakna tillsammans med min håriga virvelvind varje dag i veckan
jag är så glad att vi ska flytta

Inatt sover jag hos min syster. Jag är barnvakt. Det är svårt att somna utan virvel, men barnet är nästan precis lika mysigt så jag klarar mig. Synd om honom som inte får sova med mig kanske man ska säga. För just nu har jag världens bästa självförtroende (bortsett från min semestermage som är graciös och fet) och anser mig själv vara störst och vackrast i världen.
Det är skönt att känna så för en gångs skull.

Är den här bloggen tråkig att läsa? Skriv det isåfall.

367 dagar.
Vi har passerat året. Vi satt i hans sommarstuga och åt grillat kött och drack billig skumpa. Levde primitivt och kissade bakom husknuten på en regnvåt gräsmatta. Spelade chicago och TP och skrattade åt andra par. Som om vi vore bäst i hela världen. Och hela världen ligger för våra fötter.
Det är märkligt det där med tid. Det är så enormt. Ett år. Känns som en evighet.





Nu ligger vi i hans slitna soffa och tittar på Golf. Jag avskyr golf men ställer kloka frågor och lägger ut analyser om spelet. Det enda jag finner intressant är att Anders Timell är Caddie åt mannen vi hejar på. Varje gång jag ser på Anders Timell tänker jag på hans utlägg om solkysst hår han pratade om i mix megapol. Så fnittrar jag och utbrister ÅH VA SOLKYSST FINT HÅR HAN HAR. Ja, du har sagt det nu, säger Virvelvinden.



Nu ska jag krypa ner under täcket. Vårat kylskåp har gått sönder förresten. Mjölken och yoghurten och smöret är varmt. Jättevarmt. Alldeles för rumstempererat. Därför får vi visst äta pizza idag. Ha ha. Åh va synd.

Din varma slitna hand den sluts försiktigt omkring min
och tar mig med

Idag fyller virvelvinden 25 år. Han ligger och snusar i rummet bredvid och jag fixar med bakelser och presenter. Om 2 timmar är vi påväg till stockholm för att han ska genomföra ett fallskärmshopp. Skönt för honom att han inte har en aning om det just nu när han sover.
Det är så varmt i vårat hem att vi fått ställa upp stora fläktar. Känns som vi sover i en storm om nätterna, men svalt blir det. När jag tittade till honom förut så fladdrade håret som om han åkte cabrioletbil. Haha. Han har så fint hår.

Jag tittar över axeln och han ler
springer ifatt, fångar min hand i vinden och vi halkar fram på klipporna
han säger, jag älskar dig jag älskar dig, älskar du mig?
och sen faller jag in i hans famn, skrattar åt hans skämt och lyssnar allavrligt när han berättar saker
vi sitter i solnedgången på en klippa i en annan stad i en annan del av sverige
det här är semester älskling, säger jag och lutar mitt huvud mot hans axel.

Jag vill dela hela mitt liv med honom.

Vi kramas i hallen i flera minuter. Pussas och säger hejdå. Nu tar vi en veckas semester på olika håll. När vi kommer hem igen ska vi ta en veckas semester tillsammans.
Midsommar var fantastisk. Allt är fantastiskt. Nu åker jag på festival.

Jag tror jag läste nånstans att bilder väcker lustar, att kärlek är som på film. Ibland får ett färgfotografi en att känna sig svartvit inuti. Ibland är det precis tvärtom. Alla dagar ser annorlunda ut.

Den här veckan har jag och virvelvinden setts sammanlagt 2 timmar på sin höjd. Fast vi delar lägenhet. Jag har varit iväg, och han har varit iväg. Golf tar upp mycket tid på sommaren. Det är ganska skönt att vara ensam dock, men jag saknar hans hud när klockan börjar bli 9 och min kropp gör sig beredd för sömnen. Hans kropp är inte beredd fören senare och hur jag än försöker lyckas jag somna bort våra dyrbara kvällar.

Men snart är det midsommar och då ska vi åka båt. Det har jag aldrig gjort. Måste man ha flytväst? Är han min flytväst?

I helgen var vi på kalas förresten. Jag nakenbadade på festen runt midnatt men alla andra ångrade sig. Där låg jag och plaskade med mina bleka tuttar. Sen hittade jag inte mina trosor. Iiihh du är så snuskig, fnissade stormen när vi satt i taxin hem. Sen skrattade vi ihjäl oss. Alltså, skrattade ihop tills vi däckade. Mina svarta underkläder återfanns igår när fadern i huset tog med sina kunder ut på sjön.

Åh. Gud vad jag saknar honom nu. Virvelvinden alltså. Jag har handlat jordgubbar. Nu för tiden äter vi tillsammans vid 9 varje kväll innan jag somnar.

Såhär fina är vi förresten.



egentligen vill jag inte ha bilder på oss i min hemliga blogg. Det gör den inte så hemlig. Men han har så snygg nacke. Åh. Och djungelbröst har han. Min fina virvelvind.

jag älskar vårat liv. du får aldrig försvinna från mig.

Ikväll jobbar virvelvinden på baren i lilla staden. Det är tur att det stänger redan klockan 1, då blir han inte så sen. Jag har tagit vara på ensamtiden, kollat på lost och bröllopsstudio på teve. Det är så mkt förberedelser för bara en dag, och jag längtar tills det är min tur. Tänk om jag verkligen gifter mig en dag. Det känns så nu. Men man ska inte hoppas för mycket. Det är livsfarligt. Man ska inte ta saker för givet.

Jag känner mig lite ledsen och matt i kroppen. Jag tänker på en förlust hos min bästa kompis och det berör mig. Jag ser bara ett par ögon som stirrar och ändå kände vi knappt varandra. Döden är hemsk. Jag ser inget fint i den. Och igen, igen, igen, tänker jag på schulmans bok. Skynda dig älskade, skynda att älska. Tänk om jag inte tar vara på alla jag älskar?

Jag ska diska nu och bädda rent sängen. Han behöver komma hem och få vila ut. Förhoppningsvis är jag snarkfri inatt. Jag förstår inte hur han kan älska att sova med mig när jag håller honom vaken med snark. Han är fantastisk, min virvelvind.

ibland vänder någons liv på en sekund
och jag är glad att det ända som vänder
eller händer
mellan oss just nu är när du kollar temperaturen i vattnet
och allt jag ser är vackert
allt är bara du du du

Jag sitter hemma för sjätte dagen irad med sjukdomen som aldrig går över. Virvelvinden vågade iallafall pussa mig igår så vi pussades mest hela kvällen. Du är helt jävla galen, sa han när jag pussade ikapp allt jag missat. Hela ansiktet skulle gås igenom.

Vid tre imorse vaknade jag av att en bil tutade och jag var alldeles svettig. Virvelvinden grymtae något ohörbart i sömnen och sen la han sin tunga arm över hela min kropp så jag kände mig liten och somnade om. Jag älskar när han gör så. När jag sen åkte till jobbet imorse (ja, jag gjorde faktsikt ett ärligt försök eftersom jag inte har några sjuksymptom) så sa han, vadå nu? Du har ju inte vaknat än. Undrar ja vem av oss som är helt jävla galen.
Snart kommer han hem på lunch. Puss.

Jag ligger hemma med bölder i halsen och penicillin i mängder på bordet framför mig. Virvelvinden är rädd för baciller pga hypokondri och vågar inte pussas.
Ikväll tar hans bästa kompis lillasyster studenten, så kompisen i fråga har åkt hem hit ända från huvudstaden och en sammanstråling dessa starka män emellan har varit planerad sen länge.
Igår var det en resa med jobbet och hemkomst halv 9. Känslan av ensamhet är ett faktum.

Så jag sitter och lipar och tycker synd om mig själv. Kollar på ena kärleksfilmen efter den andra och lipar ännu mer. Fast det får han inte veta. Förstås. Jag kan inte vara en flickvän som inte låter honom göra saker. Jag vill ju att han ska ha kul. Det skulle vara så mysigt att ha honom här bara. Man blir så egoistisk när man blir sjuk, tydligen.

Imorn är jag lovad en heldag efter mina behov åtminstone. Då är jag förvisso nästan frisk men det är ju bara bra för det resulterar ju i att min virvelvind vågar pussas igen. Jag har inte smakat på hans mun sen onsdags kväll. Idag är det lördag. Det är en pina. Jag älskar hans smak. Om han är full ikväll ska jag våldsgästa med pussar. Då kan han inte säga nåt.
Jag är så smart.