virvelvindenochjag

JAg är full igen. Sitter ensam i en lägenhet jag hatar och det spökar här. Det gör det verkligen.
Ikväll var jag ute och dansade med mina singeltjejer så vi blev alldeles svettiga. Hade varit skitkul om dom inte bara tänkt på att få sig nåt så ja hamnade ensam med nån kille i glasögon som viskade HÖGT till alla runtomkring att han skulle sätta på mig. Eh nej, sa jag och puttade lite lätt i bröstet. I hans hjärna var det ändå så hela kvällen och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
varför är han borta hela tiden, min älskling?

JAG ÄLSKAR KENT.
de räddar mig hela tiden.

Jag känner mig bara så stor i sammanhang när jag vill vara liten
och liten när jag vill vara stor.

Nu har hösten träffat mig också. Jag blir ledsen när jag ser en hund ensam utanför ica, jag blir ledsen när jag lyssnar på musik. Jag blir ledsen av reklam på tv och jag blir ledsen av tiden som lurar mig.
Den lyckas varenda höst, tiden. Den springer ifrån mig. Plötsligt vaknar jag och det har inte blivit ljust än. Lyktstolparna låter min cykelväg bli synlig och jag hatar det. Det är inte mysigt med mörker. Det är hemskt.

Jag längtar efter honom hela tiden.
När jag är på jobbet, när jag kommer hem. När han handlar, när jag tränar, när han är borta, när jag är borta. Två sekunder känns alldeles för långt borta, för jag är lurad av tiden.
Jag tänker att jag är dum och konstig och besatt, för ingen annan verkar längta så mycket som jag efter nån man älskar. Ingen annan är lika galen som jag.

Öppna famnen och ta emot mej
Min hand är full av saknad och den längtar så
Detta är ett av dom sätt jag åtrår dej på

Jag sitter ihopkrupen på sängen och skriver i min bok. Men det går inte, den blir dyster när jag vill ha den glad, och jag hatar det. Jag vet varför, det är mörkret. Varför lyckas jag aldrig fly från det?
Vi är så uppbokade hela tiden. Ena helgen ska han iväg på golfresa med killkompisarna, andra veckan är han i tyskland. Sen är han i stockholm en vecka och sen jobbar han en helg.
Och jag, jag vill på konserter och jag vill dansa pulsen ur min kropp. Men jag vill göra det med någon, med honom, men i slutändan blir jag alltid ensam. För vi har blivit kallade tofflar och då måste man göra raka motsatsen.
Kan inte nån, snälla, ge oss tid. Vi får inte ens sovmorgon på helgen längre.

En måndagmorgon som du ska glömma
Skriver jag ett kärleksbrev du aldrig får
Detta är ett av dom sätt jag åtrår dej på

Halspulsen hamrar, hjärtat slår
Små, små vågor då och då
För att hålla kvar dom och komma ihåg
Räknar jag sätten jag åtrår dej på

Jag lyssnar på LeMarc på repeat. Jag har ont i blodet. Och varje sekund passerar det hjärtat, hjärnan, min fingertopp. Det värker i hela kroppen. Jag behöver sova, jag måste få vila tillsammans med honom innan min kropp exploderar.
Den här stan känns så fel på hösten. Jag vill bort med dig, min virvelvind. Innan tiden hinner ikapp igen. Vi måste lura den, vi måste hinna undan, vi måste skynda oss.

När vi blir gamla och kanske glömda
Ger jag dej dom ögonblick jag sparat på
Detta blir ett av dom sätt jag åtrår dej på
Bara ett av dom sätt jag åtrår dej på

Jag älskar dig.

Nu är han hemma igen, min virvelvind. Han tittar på idol på datorn med världens fulaste hörlurar. Hela lägenheten luktar som honom. Badrummet, sängen, köket.
åh. det är så skönt att han är hemma. Som jag har längtat.

Är lite puttinuttig och lipig ikväll. Jag saknar honom.
kom hem. hos mig är du verkligen overkligt fin.

Nu börjar jag sakna honom ordentligt. Ingen att kramas med i exakt 8 minuter varje morgon, och ingen att fnissa med innan jag ska sova. Ingen att laga mat till när jag egentligen inte orkar, och inte han heller.
Kom hem nu!
(räknar ner till fredag)

söndag på soffan
han jag och huvudvärken

jag ligger i hans armar och vi pratar om flytten
vi längtar efter våran nya soffa och vårat stora egna gemensamma hem
sen säger han:
jag vill leva med dig i resten av mitt liv

Så nu sitter jag här igen. Känner höstångesten komma krypande. Lyssnar på min "kärleksterapi" lista på spotify. Jag hatar att se all min tid försvinna. Jag försöker att göra saker isär från virvelvinden efter allt toffelsnack, men det gör mig så ledsen att inse att jag inte har någon att göra saker med. Så jag sitter ensam. Alltid ensam då, och jag är usel på att vara ensam. Älskar att vara själv, hatar att vara ensam.
Och jag VET, jag vet jag vet jag vet att det bara är att ringa. Men jag kan inte. Jag har ingen stake i mig alls. Så jag lägger mig på min älskade älskade virvelvind och andas in hans hud.

Igår tände vi en brasa och lyssnade på Norah Jones. La oss på en filt på golvet framför elden och han klappade mig över håret. Jag vill ligga där tills min kropp är förmultnad. Jag vill inte göra någonting annat alls.
Men så jagar sysslor ikapp oss och jag pussar honom på pannan. Han tittar på mig och säger; jag älskar dig. Det gör jag verkligen. Sen ler han så jag ser alla hans tänder och jag kan inte låta bli att pussa honom igen.

jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns

Jag tänker väldigt mycket när jag är ensam. Det var så länge sen nu, jag är så van att ha honom bredvid mig. Min virvelvind.
Ibland tänker jag inte alls. När jag är ensam alltså. Jag bara går omrking i mina trasiga skor och sparkar i gruset. Tycker att mina gamla tonårslåtar är oändligt fina igen, längtar efter att få dansa i löven. Inser hur mycket mina gamla tonår stärkt mig som människa, även om jag trodde att jag gått i tusen bitar och fyllde kollegieblock med "tiden läker inga sår"

Men så kommer det kvällar. Oftast är jag full. Och jag är ensam, jag är ensammast i hela hela världen. Mörkret kryper innanför mitt skinn och jag är ju livrädd för mörkret.
Och jag sitter där ensam med nattens vin forsande i kroppen och skriver ett sms till ett nummer jag inte ens har sparat. Jag kan det i huvudet ändå. "är du lycklig nu".
Jag ångrar mig i samma sekund som jag skriver det, varför varför gör jag såhär? Vad är jag så rädd för?
Självklart får jag inget svar. Och jag är glad över det.

Jag ser oss som Carrie och Mr Big i säsong fyra. Omöjliga för varandra, raka motsatser, bara det där "något" som surrar. Ingen framtid, bara en kemi. Och jag nöjer mig så. Jag vill inget mer, jag kommer aldrig någonsin vilja.
För jag och Virvelvinden är som Carrie och Aidan i säsong 3.
Han: perfekt.
Hon: skör och totalförälskad.

jag ska aldrig mer tänka
punkt.

bäst just nu:
+ ligga sked i våran alldeles för lilla soffa och titta på sex and the city ihop
+ äta plättar med händerna
+ titta på möbler till våran nya lägenhet tillsammans
+ kriga med dammsugaren mot bananflugorna ihop
+ storhandla

bubblare
+ trivas bra på jobbet
+ Thåström och Marie Fredriksson

Lyssnar igenom en gammal spellista från en svunnen tid och förundras över hur bra musik som görs åt den ledsna. En kompis till mig sa att 80% av befolkningen är negativa i tal och tankar utan att veta om det eller reflektera över det. Och det är väl kanske därför alla sorglga låtar slår oss sönder och samman.

Bäst just nu är iallafall denna
Thåström - Den druckne matrosens sång

som inga sorger fanns
naturens lagar i balans
som om vi alltid var tillsammans

men som om värden sa ifrån
som glada dar drar korta strån
jag blir väl kvar här i stan vid stångån


Jag var så rädd för att fastna i mitt gamla liv.
att jag skulle bli kvar och se höstlöven bilda en hinna över stångån
på nätterna kunde jag höra hur tågen rusade genom mitt huvud
men bara om det blåste åt mitt håll
jag var livrädd att bli kvar
låg vaken om nätterna och vred mig

Och som om inga sorger fanns
naturens lagar i balans
här är jag nu
i en annan stad, jag flydde precis som jag ville
men det är bara jag som är glad över det
och det gör mig ledsen.

Jag är alltså officiellt historiens största toffel nu. Mitt liv hade sett exakt likadant ut om jag bodde ensam, men jag blir ändå toffel. För jag åker alltid hem först, och jag har alltid minst tid över. Jag har alltid minst engagemang och mina drömmar och vardagar är aldrig lika viktiga. Jag är bara toffel och oengagerad. Lat och snål. Dum och fet. Världens sämsta kompis och människa.
Och jag sitter här i den fula gamla skinnsoffan och tänker hur det blev såhär fel, hur hamnade jag här?
Men så inser jag att det har inte hänt nånting. Jag har inte hamnat nånstans, jag är inte alls fel! Jag har ju valt det här, det är ju det här jag letat efter, det är ju det här livet jag vill leva. Varför får det inte räcka så?

"det är ni som är konstiga och jag som är normal"

Hur mycket krävs det egentligen av mig som person? Jag har ingen naturlig vänskap med nån. Jag har bara min syster och vi är ju liksom kompisar från födseln. Jag har aldrig skaffat det där själv.
Så jag sitter alltså i min nersuttna soffa mitt i mitt liv jag älskar och tycker jag sköter bra, men får veta att jag inte sköter det bra.

Det gör mig inte mer engagerad. Engagerad förresten, hur ska jag engagera mig? Inget räcker ju till.
Stannar väl hemma idag då. Och blir mer toffel. Även om jag hade bott ensam och inte haft virvelvinden hade jag stannat hemma. Men jag är ändå toffel.

jag är full
så¨himla trött men sitter uppe för att vänta tills han kommer hem från jobbet på baren
jag var full i en annan stad (min hemstad) ikväll men det var inge kul. det är aldrig kul längre. jag tror jag tänker alldeles för mkt på det däör med att "vem är min kompis och vem är inte" så jag  blir stressad.
hur som helst klappar jag vakten på magen och säger, hej får jag hälsa på vivwelvinden. sen går kag före alla i kön och springer uin och överraskar. jag skulle inte ens sova här inatt egentligen
detta är väl beviset på att jag är sån supertoffel

men vad fan ska jag göra då

att sitta i soffan och bara andas tillsammans

Det är så mycket kärlek, bara.

Drömt om bröllop mellan mig och virvelvinden hela natten.
SÅ H I M L A FINT.

Nu ska jag hoppa in i sängen och snooza honom i 12 minuter som jag gör varje morgon.

Precis som i vilket förhållande som helst stöter man ibland på vardagsdilemman. Det mest frenetiskt och uttjatade dilemmat just nu gäller kuddarna.
När vi precis träffades såg virvelvinden alltid till att jag skulle ha bästa kuddarna och bästa täcket osv. Även finast påslakan om vi tvingades ha olika. Men nu häromnatta när ja skulle sova var min kudde utbytt mot den sämsta kudden. Jag bytte raskt tillbaka och sprang iväg för att borsta tänderna. När jag vaknar på morgonen har jag den sämsta kudden ändå. Va-fan. Detta har hänt fler gånger och nu kan jag knappt lukta på mina fina kuddar längre eftersom han håller dom i ett järngrepp. Je-sus.
Så nu är det krig.

Kryper ner hos virvelvinden och han klappar mig över håret. Önskar jag brann lika mycket för alla jag älskar, men det tar liksom bara stopp. Jag har glömt hur man är en normal kompis. Jag skyller på alla andra, jag skyller på att jag aldrig fått vara en del av den stora gemenskapen. Det är så lätt att skylla på alla andra.

Nu måste jag få håret klappat igen. Det gör mig hel ikväll.