virvelvindenochjag

min finaste relation jag någonsin haft är inte längre en relation visst.
det handlar inte om min virvelvind, utan min syster.
det är tyngre än man tror, trots att hon säger att vi haft det såhär hela tiden.

han är i polen med jobbet
och flygplanen går inte som dom ska
så jag får sova ensam en natt till
lampan får vara tänd, för jag är så mörkrädd

Innan vi lägger oss så låter jag honom vila sitt tunga skäggiga ansikte på mitt bröst
sen klappar jag honom genom hela hans hår, jag älskar hans hår.
vi pratar om dagen, han säger att han älskar sitt liv, vårat hem, oss.
jag vill gifta mig med dig B, säger han. Men jag vet att du inte vill än. Bara vi lever tillsammans hela livet är jag nöjd.
och jag pussar honom på pannan, kysser honom på munnen, älskar honom så det svider.
sen läser jag ett kapitel ur en bok högt så han somnar.

min virvelvind och jag.

Vi har passerat ett nytt år
hans fingrar dansar över min hud
och jag älskar det lite mer varje dag

min hand i din hand när kapporna vänder efter vinden

Jag har blivit så himla dålig här i bloggen. Det är så mycket nu med julebak och julepynt och juleklappar. Samtidigt ska man vara en bra förebild på jobbet och orka lika mycket som alla vältränade män och vara världens bästa flickvän. Kanske går jag in i väggen snart, det är det absolut ingen som vet.

Jag satt här förra lördagen och var så arg på gamla jävla skithögen och sen bad jag han fara åt helvete och att han skulle ta alla sina problem och tigertårar med sig. Det kändes bra. Även om han alltid har övertaget, hur jag än vänder på det. Men nu har en stor sten släppt och jag tar tag i mig själv. Inser vad jag är värd, vad jag har att ge, vem jag är. Jag vet alltid vem jag är när han går bredvid, min virvelvind. Det är som att när allt känns svart och jag går vilse i mina egna fotspår så leder han mig alltid rätt. Han är ljuset.
Förra veckan fick jag en biljett till Håkan Hellström helt utan någon som helst speciell anledning, mer än att jag måste få höra honom nu när jag pratat om honom konstant sen skivsläppet. Han läser mig alldeles för bra. :)

Imorn ska vi ha världens bästa lördag är tanken. Idag har vi bara en fredag. Lämnar varandra för egna intressen (ja för sånt är viktigt med) och ses i månskenet och snön inatt istället. Sounds like a plan.

Har jag sagt att jag är kär förresten?

jag går in i väggen snart. vill skriva långa texter om hur ont det gör att vara ledsen utan att veta varför men jag får inte ur ett ord. Så jag vänder mig om i sängen. Lägger mig med ryggen mot världen och försöker sova. Igen.

Min kropp är så trött. Jag hatar den här årstiden.
Fick jag välja själv skulle jag bara ligga kvar i sängen hela dagen med min fina virvelvind. Pilla ut hans lockar vid öronen och pussa hans skäggiga kinder. Tyvärr har jag för mycket på jobbet för att kunna spontansjukanmäla mig. Vore väldigt fint annars.
I helgen såg vi Daniel Lemma inne på en liten teater i grannkommun. Det var jättefint. Våran låt spelades och vi hade snöbollskrig klockan ett på natten. Jag fick en i nyllet och blev sur. Sen var kriget över. TILLS jag kastade en i huvet på honom. Då var vi vänner igen.

Jag har ett liv. äntligen äntligen.

Jag är ensammast i sverige

när hösten slängde sina mörka tunga tjocka gråa skuggor över den blöta asfalten flydde vi till grannkommunen och dansade oss svettiga inne på en klubb som spelar popmusik och livemusik. Kristofer Åström stod på scenen och vi hade äntligen en helg som var oplanerad tillsammans. Äntligen tid att rå om allting vi tror på.

Han kysser mig på dansgolvet och jag tror vi två är dom enda som fortfarande lyser.



Sen vaknade vi upp i mitt gamla flickrum som skulle tömmas och jag gick en lång promenad i min hemstad. Saknar slätten, saknar frosten i hagen. Det är så fridfullt hemma. Jag säger fortfarande hemma fast jag inte ens bor i samma landskap längre. Flydde bara precis över gränsen, för längre vågar jag inte.
Jag släpar fötterna i marken. Det är jobbigt att lyfta dom. Går förbi kyrkogården och tänder ett ljus. Blir lättad och tyngd på samma gång. Lägger mig i hans famn och vi åker till oss igen. Hem till småland.




Utåt sett är det så enkelt. Vi går där och skrattar tillsammans och folk vänder sig om. De ler och jag tror vi är en film, precis som jag alltid drömt om. Han är allting jag drömt om. Hans händer är perfekta i mina. Det gör inget att jag får stå på tå för att nå upp till hans lypsyltäckta läppar.
Vi ligger kvar i sängen hela lördagen. I våran nya lägenhet och vi tittar på varandra under täcket. Finns fortfarande så mycket att upptäcka. Varje dag något nytt. Hans andedräkt i min nacke får blodet i mina artärer att rusa. Ditt hjärta dunkar så fort, säger han när han ligger på mitt bröst.



Och jag går gata upp och cyklar gata ner här i mitt småland. Vet inte vem jag är ibland, vet inte alls var någonstans jag passar in. En enda lång gata mellan hemmet och arbetet och gymet. Upp och ner, jag går och jag cyklar.
Jag ler, struntar i att snön piskar mig i ansiktet. Har inga vantar och händerna blir nästan blåa. Cyklar lite snabbare för att komma fram, blir lite kallare av blåsten och snön.
Kryper ihop hos honom i soffan.
Vet ni ens vilken dy jag varit i?

Vad vi har flyttat!!
internetet har inte infunnit sig, så jag har inte kunnat updatera.

Imorse hade vi första sovmorgonen ihop på evigheter kändes det som. Verkligen välbehövligt. Vårat nya sovrum är fantastiskt, jag vill ligga kvar där varje morgon. Våran lägenhet är fantastisk. Vi bara går omkring och njuter, äter riktig mat, är tvfria, skrattar ihop. Snacka om nyfödsel.
Förra helgen skrubbade vi golvet i vår gamla lägenhet. Bokstavligen skrubbade. Så jävla skitigt. Vi köpte en påse reisen som vi inte kunde sluta äta. Och så var vi galet bakfulla. Fnissade åt mest allting. Fnissade åt hur skitigt det var i gamla hemmet. Herregud.
Och en fredag var vi på Kristofer Åström konsert. Jättemysigt var det. Sen cyklade vi hem i höstkylan och Virvelvinden yklade i 300km/h för att han frös så mkt. Såg jättekul ut.
Älskar det här.

Vi flyttar på torsdag.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte nämna honom i bloggen. Mannen som lät mig blöda i flera år. Men jag måste.
Han kom ju hem igår, min virvelvind. Vi skrattade och pussades och dansade tryckare till Springsteen i köket. Lagade oss en fin köttbit, drack gott vin, såg på kärleksfilm och somnade tidigt. Gång på gång tittade han på mig och sa att jag är den enda och att han längtat. Att han längtat efter min varma hud, efter mitt skratt.

Och jag har verkligen varit lycklig. Velat ta över hela världen tillsammans med honom. Vi går ut och trampar ner löven, sa vi. Trotsade grått väder och den tunga luften. Lät löven gå sönder under våra fötter. Och sen raserade hela min trottoar.
Jag har tänkt mycket de senaste åren hur det skulle vara att möta honom. Med någon annan, med kvinnan han älskar istället för mig, med henne han håller kär. Och jag visste innerst inne hur det skulle kännas, även om jag sagt att det gått så lång tid nu att det skulle kännas likgiltigt. Att jag inte bryr mig längre, att jag är trygg med min virvelvind.
Men så kom han där. Med henne. Vi fyra ensamna på sveriges längsta handelsgata. Och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara springa därifrån. Men istället höjde jag rösten, skrek som en gasell, stammade, tappade bort mig, rodnade, skämdes, tårades. Fan. Jag blir så ledsen över mig själv som reagerar sådär. Jag kan inte känna mig trygg när jag möter någon som får mig att känna mig så fruktansvärt otrygg. JAG KAN INTE.
kom kom kom, sa han bara. Gav mig sin varma famn. Visade varför jag älskar honom så mycket, min virvelvind.
Och jag stod på sverigs längsta handelsgata och ville bara gråta ur allting som tyngt mig under så många år. Jag mindes hur jag hatade honom som nykter och älskade honom som full.
Jag hatar att vi bor i samma stad.

Vi ringer lite till  varandra ibland nu när han är borta. Korta koncista samtal som inte kostar skjortan. Imorse hade vi tex ett fint tvåminuterssamtal. Det handlade bara om praktiska saker som inställda barnkalas och hans monter i Tyskland. Sen pussades vi genom luren och så sa vi att vi längtar till hemkomsten och att om han sover så dödar jag honom. Trots att han kör bil i 13 timmar. Snällis.

Så imorn kommer han alltså. Jag ska laga god mat och bjuda på vin. Åh va gott, sa virvelvinden. Jag kommer däcka efter ett glas. Om du däckar däckar jag. Svarade jag romantiskt. Är vi alkoholister då?

Min rygg sammarbetar inte. Gör ont varje gång jag andas, varje gång jag sitter.

Jag tittar på film ikväll igen. Fast inte först. Eller jo, först men inte sen. Sen kommer en kompis över som fått hjärtat överkört så jag tröstar och bjuder på tre koppar te. Sen åker hon hem igen. Och jag fortsätter titta på film. Filmen om döden. Hemska hemska döden.
En man och hans två döttrar blir överkörda, en annan man får hans hjärta och den döda mannens fru och den levande mannen söker upp henne. Sen ligger hon och gråter och lyssnar på hans hjärta. Alla dagar. Hör hur hennes man fortfarande dunkar, du dunk du dunk, men han ligger under jorden.
Fint förstås. Och sorgligt. Lipade ihjäl mig. Tänk om han dör på väg hem från Tyskland. Jävla dödsångest. Jävla ensamhet. Kom hem nu.

Ligger i våran soffa, i fula kläder och insvept i täcket. Dricker äckligt te, rostar 300 mackor bröd och äter russin. Dricker mjölk direkt ur paketet. Tittar på filmer han inte vill se, försöker njuta av egentiden. Och idag är det skönt. Idag är en bra dag. Var ute och gick en timme runt svartån och sen ringde han. Vi pratade kort och sen la han på och meddelade att han ringer igen sen.

Nu har jag precis tittat på High Fidelity. Kanske den bästa filmen som någonsin gjorts. Och jag älskar den. jag älskar allt med den, musiken, rollerna, replikerna, kärleken.
Så nu lipar jag bara för att jag inte äger en vinylbutik utan ligger hemma ensam i soffan istället. Det är inte ens min soffa.

Hur kan kvällarna vara så långsamma?
jag vill ha lördag nu.

Nu har jag klarat av en natt. Det känns jättejobbigt att han är borta den här gången. På radion idag spelade de Dusty Springfields You don't have to say you love me och jag fick lip i ögonen. Jag hatar att vi inte kan ringa för det är så dyrt, så jag väntar på ett mail. Jag kommer somna innan det arriverar och så får jag läsa imorn istället. Det gör inte så mycket. Bara jag får ett. Bara jag får höra att han lever. Jävla Tyskland.

Jag ligger på hans sida i sängen nu. Allting här luktar som honom. Min fina virvelvind. Om 3 veckor bor vi ihop på riktigt i våran lägenhet.

Men åh, vad jag saknar honom. Det är bara honom jag vill gå med i regn och motvind. Bara han.

Det är svårt att vara världens bästa flickvän. Tänkte ge allt jag haft nu hela veckan för att han ska sakna mig ordentligt när han åker till tyskalandet men jag är så trött och kraftlös och ledsen. Hela oktober vill svälja mig, jag känner det redan, och han är inte här när det börjar.
Fast helgen har varit fin. Igår handlade vi soffa och planerade vårat nya liv som tar fart första november. Budgetar och ritningar och planering in i minsta detalj. Sen gick vi på bio och hånglade i mörkret för att slutligen dra i oss en fet planka ute på staden. Det var fint. Vi var inte alls speciellt finklädda och drack mjölk till maten. Såg ut som två bönder i storstan bland alla cocktailklänningar.
Sen åkte vi hem. Jag sov hela vägen i bilen. När vi parkerade vaknade jag och han log och sa att jag är finast i hela världen.
Så vi kan väl säga att han är världens bästa pojkvän iallafall när jag inte lyckas vara världens bästa flickvän.

Och nu har han åkt. Jag lipade några tårar.

Deppigt det låtit om mig ett tag nu. Usch.
Har varit lite ledsen över att all tid rinner ifrån oss men nu är vi påväg mot en nedförsbacke äntligen. Igår var vi och kollade på nya lägenheten. Hånglade i ett ekande tomt vardagsrum och mätte ut var våra möbler skulle stå, vilka tapeter vi vill ha, och vilken garderob som ska bli vems. Han får den stora. Fan. Men jag får Jocke Berg på väggen. Kompromisser.

Imorn är det (enligt mig) världens bästa konsert här i lillstaden. Ingen att gå med. Som vanligt. Hur många konserter kan man gå på ensam under sin livstid och när ska jag lära mig att jag inte kan vara ensam?

På söndag åker han igen. Tyskland den här gången. En vecka. Jag ska göra allt jag kan för att få våra sista dagar så underbara att han vill hem igen redan på måndag. fniss.