virvelvindenochjag

Jag vill bara ha frid. Inre frid och yttre frid. Det här kriget har varat för länge och utan ord går jag under. När ingen vill prata med mig för någonting som jag inte ens vet att jag gjort så går jag faktiskt sönder.
Det här förstör alla mina relationer. Jag vet varken ut eller in, och i mitten sitter virvelvinden. Stackars stackars virvelvinden som får dras med åskmolnet mig. Ångestmig. Dumma mig. Mig.

Ge mig frid.

Vad lustigt det är ändå. När ens tunga bara låser sig, trots att den kunnat prata med och om honom i 800 dagar. Jävla tunglås. Jävla ångest. Jävla svarta moln.
Och när tungan varit låst i två hela dagar känns det plötsligt svårt att börja igen. Vad är det här? Varför är det så svårt när vi är så enkla och självklara? Eller är det just det?

Hur ska han förstå att jag älskar honom så jag ibland blir rädd för min egen själ,
nu när tungan låst sig?
Varför ska andras sorg påverka mig så mycket
och Varför
snälla varför
kan jag inte få en solig semesterdag för?

Hej dagboken. Det var längesen jag skrev i dig. Förlåt. Det har varit så mycket annat. Så mycket och så ingenting.
Idag hittade jag ett sexklöver. Jag hoppas det betyder sex. fniss.

1. Var är din mobiltelefon? framför mig på soffbordet
2. Var är din andra hälft? i andra änden av soffan
3. Ditt hår? självtorkat och tunnt
4. Din mamma? undersköterska
5. Din pappa? murare
6. Det bästa du vet? skratt
7. Din dröm i natt? harry potter
8. Din dröm/ditt mål? lära mig att vara nöjd
9. Rummet du är i? börjar likna ett hem
10. Din hobby? film
11. Din skräck? utomjordingar och ensamhet
12. Var vill du vara om sex år? i en trygg familj med virvelvinden
13. Var var du igår kväll? på jobbet och hemma i vårat palats
14. Vad är du inte? bra på vänskap.
15. En sak du önskar dig? magrutor
16. Var växte du upp? östgötaslätten.
17. Det senaste du gjorde? satt på toan (läs gör)
18. Dina kläder? klär jag mig bara i på helgerna
19. Din tv? visar tråkiga program
20. Ditt/dina husdjur? inget
21. Din dator? är min andra bästis. häftigt nog.
22. Ditt humör? lika ofta glad som ledsen nästan.
23. Saknar någon? brorsan
24. Din bil? min cykel
25. Något du inte har på dig? bh
26. Favoritaffär? topshop på nätet
27. Din sommar? gotland, vandra, sola, bada.
28. Älskar någon? ja.
29. Favoritfärg? blå
30. När skrattade du senast? på jobbet
31. När grät du senast? ganska nyligen fast inte idag

När inte jag förstår någonting så förstår han allt. Det är egentligen inte svårare än så. Imorn åker vi ut till stugan med syrran och hennes bedårande dotter.

Det är märkligt hur man kan bli så ensam över bara en dag. Hur en händelse kan förvrida allt. Men nu sitter jag ensam och svartsjuk och klarar inte av att läsa hur bra det varit eller hur kul de har det hela tiden. Framförallt hatar jag deras skriverier om hur de ska ses och göra saker på facebook så jag kan läsa och våndas över att inte alls vara bjuden. Det är ju för fan inte jag som gjort fel!

På torsdag är det långledigt. Virvelvinden har lovat att köra runt mig i sin bil. Det är det bästa jag vet. Som LeMarc sjunger "vi kör hela natten för jag vill se var't alla vägar tar slut". Åh. Roadtrip i mitt hjärta. Jag ska se till att vi stannar på alla småvägar och gör förbjudna saker och sen kanske vi köper en glass på ett risigt väghak och kanske kanske att vi lyckas få ordning på radion i bilen så vi kan lyssna på min nya favoritlåt hela vägen (trots att han avskyr den).

Igår tittade vi på 90-tals film. Nittiotalet in my heart. Skrattade så vi grät och med honom känns saker lite enklare igen. Det är så skönt när han sätter ord på saker som jag inte kan uttrycka mig i.
Så när inga vänner vill vistas vid mig så har jag min syster och min virvelvind. Och ni är ju faktiskt mina starkaste och bästa. Det har ni ju varit hela tiden.

Tanken var ju att den här bloggen skulle handla om just virvelvinden och jag, men i den här lilla lilla staden med långa handelsgatan så är det svårt att bara tänka oss själva.
För en sak leder ju alltid till en annan och helt plötsligt är jag helt ensam. Fast det är jag ju inte heller. Jag förlorade min syster och erövrade henne tillbaka. Jag har min virvelvind. Men alla andra är borta
"jag har inga vänner kvar
visst är livet underbart"

Så mina f.d vänner åker allesammans till sthlm utan att höra med mig och sen lever dom livet och allting är hela tiden så himla KUL. Och jag kommer på mig själv med att bli svartsjuk. För när vi var där så slutade det med att alla blev osams och började gråta (utom jag förstås för jag tror jag har järn i mina ådror) och jag var inte ledsen alls utan bara arg för att en tjej i fråga, vi kan kalla henne S, fick alla att bli såhär arga och ledsna. Där stod jag med mitt järn och tröstade mitt i sthlm och försökte hålla humör och allt det där uppe. Men sen väljer dom S och jag blir ensam bland tusen.

Det är som att allting jag deltar i är så himla tråkigt och jag har ju heller inte skitkul med dom. Så jag är väl glad kanske att de äntligen får släppa loss och slippa mig och allt sånt där som man inbillar sig. Fast egentligen vet jag att det är tvärtom, för nu slipper ju jag.
Men vad gör jag nu då? Hur ska jag träffa vänner, hur ska jag börja skratta igen?
Virvelvinden bjuder till och jag träffar hans kompisar men jag förlorade självförtroendet mitt i allt det här och allting känns påklistrat och dumt bara. Jag känner mig dum. Jag känner mig tråkig och det har jag aldrig gjort förut.

Men en sak leder ju som sagt till en annan och jag har ju faktiskt på eget initiativ börjat spela innebandy i ett lag som jag trivs med och kanske är det där mina pärlor väntar. De måste ju finnas nånstans.

Under tiden försöker jag att inte tynga ner min virvelvind med allt det här som gnager, men det är svårt. Det är svårt att vara glad när man inte är glad.
Och mitt i allt det här själsliga upproret i mig så dricker jag och virvelvinden vin med hans kompisar och kommer in på en diskussion där jag inbillar mig, just pga detta med osäkerheten och allt det där, att han dumförklarar mig. Det har aldrig hänt förut. Att jag känt så. Och jag vet att det inte är så, men jag tror ju att hela världen är emot mig och att allt jag gör är fel. Stackars virvelvinden jag vill inte skälla.

Nu ska jag ut och leta efter mitt självförtroende igen. Jag vet ju att jag är bättre än såhär.

Det är över nu
Och jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Så släck mitt ljus
Över nu
Och jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu
av din sköra röst
som alltid sprack
när du behövde tröst

Stanna hos mig
Du är allt jag har
Stanna hos mig
Du är allt jag har kvar

Det är över nu
och 1000 kalla tysta dagar
En plats ett slut
Så släck mitt ljus
Över nu
Och ensam har jag dofterna kvar
Som ett tårögt barn
har du gjort mig svag
Det enda som gjorde mig till jag…

Stanna hos mig
Du är allt jag har
Stanna hos mig
Du är allt jag har kvar

Som igår (hjärta) imorgon
När imorgon blir idag
Som igår (hjärta) imorgon
Du är allt jag har kvar…

Jag känner migs å fruktansvärt okontrollerad. Ena sekunden vill jag bara skrika ut till hela världen hur glad jag är. Tacksam och stark. Hur glad jag är för alla som finns i mitt liv. Jag vill bara att virvelvinden ska ligga på mitt bröst och prata om jobbet, sina kompisar. Planera in helger och semester.
Och andra sekunden vill jag inte prata med någon. Inte ens se någon i ansiktet. Vill gömma mig i ett hörn för jag är så liten och osynlig. Känner mig konkurrerad av alla i hela världen och vet att jag aldrig kommer vinna. Blir orolig för att jag kommer sluta ensam och gråter till Lykke Li.

Jag gillar det inte alls. Jag älskar att ha kontroll. Utan kontroll är jag ett vrak.

Och som ett vrak så blir jag så orolig att jag är elak. Ibland tappar jag bort mig fullständigt och vet inte om saker jag säger uppfattas som elakt eller snällt. Jag vet ingenting.
Idag är en sån dag. Jag vill inte prata med någon. Inte planera. Inte göra, inte tänka. Men så kan jag inte vara. Jag kan inte vara sån på jobbet och inte hemma. Det vinner jag ingenting på. Och jag blir trött av att göra mig till.

Men nu kom han hem. Virvelvinden. Så han får trösta. Det är han så himla bra på. Gud va tacksam jag borde vara. Tack. för att du stannar.

Vad konstigt det är med vänskap ändå. Svart och vitt liksom.

Tänk om Veronica Maggio hade släppt den här skivan för fyra år sen istället. Då hade jag nog lärt mig mer om hjärtesorg än jag vet idag. Jag hade vetat allt. Den är så klok att jag får en klump i magen.
Men bättre sent än aldrig.

Jag har hittat tre nya favoritlåtar på bara nån månad.
Anna von hausswolff - Old beauty, du kan nu dö
Lykke Li - Sadness is a blessing
Veronica Maggio - Satan i gatan (hela skivan)

Jag har aldrig förstått det där med att det krävs en kvinna i varje hem. Hos oss är det precis tvärtom. För nu är virvelvinden på ny resa med killkompisarna och jag har knappt packat upp min parisväska än. Jag kan liksom inte ta mig för saker någonsin. Mjölken jag fick hälla ut hade nått nån lättare grön nyans och mina tulpaner var så döda som de bara kan bli. Tror till och med det var nåt läskigt vitt som kunde liknas vid mögel i vattnet.
Och jag skulle ju städa då tänkte ja, så det är fint när han kommer hem. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man städar bra. Så jag flyttar bara kläderna från en plats till en annan. Ställer disken i maskinen och torkar av lite bord. Så. Sen tittar jag ut över mitt mästerverk och ser att det ser stökigare ut än innan. Slängde i en trösttvätt i maskinen för att det skulle kännas som jag tillfört nåt iallafall. Men jag är väldigt spänd på hur den kommer se ut när den är klar.
Näe. Så fort han försvinner blir hemmet en krigszon. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig testat att bo ensam. Och helt ärligt så gillar jag att se vadj ag kan åstadkomma efter några dagar i ensamhet. Det är märkligt, för dammet verkar komma snabbare när jag är själv. Och visst blir jag imponerad över hur skitig jag är, ohja.
Men vad hjälper det när jag faktiskt saknar honom så jag spricker. Min lilla virvelvind.

Så, vi åkte till Paris. Den sedvanliga oturen som förföljer mig med jämna mellanrum gav mig tidernas värsta förkylning som i sin tur gav mig bihålleinflammation, feber, och blåsor i näsan. Men vafan, tänkte vi. Så sket vi i taxi första dagen och struntade helt i feber och gick från vårat hotell till Eiffeltornet. Det tog skitlång tid för vi gick vilse. Och så stannades det och åts och dylikt på vägen. Väl framme trodde jag att jag skulle dö av min förkylning. Jag bär upp dig, sa han och sen ledde han in mig i hissen efter över en timmes kö. Så åkte vi upp. Är du nöjd nu så jag och log över axeln. Han var jättenöjd. Ögonen lyste som på ett barn. Snart så, sa han. Sen hånglade vi högst upp mot en vägg. Nu är jag nöjd sa han. Så ställde vi oss i kö igen för att få komma ner.
Resten av semestern var lika bra och fin och kärleksfull den. Även om det egentligen inte blev alls som vi tänkt oss med att vara småfulla i parken och gå på nattklubbar. Det blev ist en siesta i parken och god mat på balkongen i solnedgången. Bättre så.

Nu hoppas jag dock att jag ska komma ur min lilla otursbubbla ja halkat in i. När jag blev ledsen över den så beskrev jag mitt liv som ozonlagret. På vissa ställen är bara lagret tunnare och då tränger allt igenom. Men jag vet att jorden fortsätter snurra och när jag har ett tjockt ozonskikt över mig igen så kan jag förändra min miljö och därmed stärka mitt lager på de tunna ställena. Virvelvinden tyckte det lät väldigt klokt. Sen somnade vi sked och jag hade lite tårar som fastnat på hans axel. Det var fint att jag slapp ta hand om dom själv.

Det är svårt med förhållanden ibland. Som idag. Vardagen gör mig galen. Så vi skulle låsa in oss och ta igen förlorad tid sa vi. Men självklart så ringer killkompisar och det måste man underhålla också. Liksom smörja banden. Och det var så hemskt länge sen, det vet jag också. Men timing då? Kan inte något i mitt liv bara ha perfekt timing någon gång? Om det snöar igen nästa vecka skjuter jag mig tror jag. För i den här staden händer ingenting.

3 veckor kvar till Paris. Tre veckor. Håll ut.

Han kom hem igen, förstås. Mitt hjärta, mina andetag. Och han kom hem sent. Jag skulle upp och jobba på lördagen (vem fan jobbar med mitt yrke en lördag?) och jag var så ledsen för att vi inte skulle få en efterlängtad sovmorgon tillsammans. Krav på såna grejer är min grej tydligen. Hur som helst. Han sympati-la-sig i sängen samtidigt som mig och vi somnade under samma täcke för första gången på över ett år. Undertecknad är visst alldeles för varmblodig för att han ska kunna somna. Hur som helst så somnade vi och mitt i natten vaknade jag av att han kom klängande och skulle kramas och ligga på min arm. Samtidigt som han snarkade. Sen suckade han och la sitt huvud mellan min axel och min haka.
Så sa han, du är perfekt.
Bara sådär. Och jag förstår inte hur jag kan förtjäna någon sån underbar, men varje dag är fantastisk.

Det har blivit så svårt allting. Ena stunden står jag högst upp på berget och älskar allting, sen gör jag ett tvärdyk och gömmer mig för hela världen. DÅ vet jag ingenting om självförtroende eller styrka. Idag är jag sådan. Jag är liten, osynlig och svag. Och det som skrämmer mig lite är att jag är fullt medveten om att om virvelvinden inte jobbat i Danmark hela veckan utan suttit här hos mig istället skulle jag inte alls vara så ledsen över såna här skitsaker, men nu blir jag ledsen. Tänk om han skulle lämna mig! Tänk om jag tar så mycket för givet att han inte står ut, och tänk! Snälla hjälp mig tänka! Tänk, vem är jag egentligen? Känner mig som ett kaos. Kom hem nu. Hos mig är du verkligen overkligt fin.

Det som gör kärleken så spännande är att man ständigt överraskas. För hur jag än vrider och vänder, följer rutiner eller jobbar på, så händer någonting hela tiden. Och han känner mig. Bättre än jag själv gör. Han vet om jag är ledsen långt före, han vet hur han ska göra mig glad.
Jag har varit ledsen ett tag. Det är så svårt med vänskap och alla banden man måste smörja. Jag vet inte hur man behåller vänner, jag vet inte hur man blir delaktig istället för att bara vara "partyts ljus". Jag försöker, och ingen gillar reslutatet. Inte ens jag.
Han pratar med mig om saker som jag gör. Hur jag imponerar och gör honom stolt. Han tittar förvånat på mig när jag klarar På Spåret frågan redan på 8 poäng. Säger till sina vänner att jag är begåvad, skrattar åt mig, med mig, för min skull.
Det är det som är så fint med kärleken. Man hittar nya sidor hos varandra hela tiden.



Förra helgen köpte vi italiensk mat och satte oss i en solstol ute på landet i hans sommarstuga. En gammal midsommarstång stod kvar vid det frusna vattnet och solen värmde oss från sin höjd. Vi drack coca cola och skrattade tills vi insåg att det var ju inge vidare picknickväder det här inte. Det var ju svinkallt! Så in i lilla bilen och lägga oss under täcket i vårat palats istället. Ingen besvikelse, inga krav. Bara kärlek. Hans ögon som fastnar i mina.




Får mitt liv ett lyckligt slut vet jag precis vem det beror på.