utkast till ett brev /ni ska aldrig mer se mig sån
I helgen var jag på konsert i Göteborg med min familj. Vi såg på Winnerbäck. Det var en grym konsert. Den var så tung. Sittandes satt vi där dryga tusen människor och bara lyssnade. På varenda ord han sa, på varenda slag på trumman. Det var magiskt. Sällsamt magiskt.
Jag brukar alltid tänka på folk som påverkat mig när jag går på konsert. Oftast på positiva sätt, förutom då när jag var på Henrik Berggren i somras och helt plötsligt slungades tillbaka till det där sorgliga livet jag levde förr med H. Happy people never fantasize. Så sa han till mig och så sa jag men you get so used to beeing sad you never trying to be glad och han svarade men du, happy people never fantasize. Och sen fortsatte olyckan.
Men nu satt jag och var stolt över att jag inte tänkte på nån. För konserten var så himla vemodig och ångestladdad. Domedagen kändes bara ett kvarter bort när cellon stillsamt rev upp en storm. Och den slog emot mig med en sån väldig kraft. Jag är lycklig. Jag smakade på orden igen. Jag går på en konsert med min idol och känner inte igen mig i den sorgsna texten längre. Jag har hittat rätt.
Jag brukar alltid tänka på folk som påverkat mig när jag går på konsert. Oftast på positiva sätt, förutom då när jag var på Henrik Berggren i somras och helt plötsligt slungades tillbaka till det där sorgliga livet jag levde förr med H. Happy people never fantasize. Så sa han till mig och så sa jag men you get so used to beeing sad you never trying to be glad och han svarade men du, happy people never fantasize. Och sen fortsatte olyckan.
Men nu satt jag och var stolt över att jag inte tänkte på nån. För konserten var så himla vemodig och ångestladdad. Domedagen kändes bara ett kvarter bort när cellon stillsamt rev upp en storm. Och den slog emot mig med en sån väldig kraft. Jag är lycklig. Jag smakade på orden igen. Jag går på en konsert med min idol och känner inte igen mig i den sorgsna texten längre. Jag har hittat rätt.
