virvelvindenochjag

Han kom hem igen, förstås. Mitt hjärta, mina andetag. Och han kom hem sent. Jag skulle upp och jobba på lördagen (vem fan jobbar med mitt yrke en lördag?) och jag var så ledsen för att vi inte skulle få en efterlängtad sovmorgon tillsammans. Krav på såna grejer är min grej tydligen. Hur som helst. Han sympati-la-sig i sängen samtidigt som mig och vi somnade under samma täcke för första gången på över ett år. Undertecknad är visst alldeles för varmblodig för att han ska kunna somna. Hur som helst så somnade vi och mitt i natten vaknade jag av att han kom klängande och skulle kramas och ligga på min arm. Samtidigt som han snarkade. Sen suckade han och la sitt huvud mellan min axel och min haka.
Så sa han, du är perfekt.
Bara sådär. Och jag förstår inte hur jag kan förtjäna någon sån underbar, men varje dag är fantastisk.

Det har blivit så svårt allting. Ena stunden står jag högst upp på berget och älskar allting, sen gör jag ett tvärdyk och gömmer mig för hela världen. DÅ vet jag ingenting om självförtroende eller styrka. Idag är jag sådan. Jag är liten, osynlig och svag. Och det som skrämmer mig lite är att jag är fullt medveten om att om virvelvinden inte jobbat i Danmark hela veckan utan suttit här hos mig istället skulle jag inte alls vara så ledsen över såna här skitsaker, men nu blir jag ledsen. Tänk om han skulle lämna mig! Tänk om jag tar så mycket för givet att han inte står ut, och tänk! Snälla hjälp mig tänka! Tänk, vem är jag egentligen? Känner mig som ett kaos. Kom hem nu. Hos mig är du verkligen overkligt fin.