virvelvindenochjag

Vi flyttar på torsdag.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte nämna honom i bloggen. Mannen som lät mig blöda i flera år. Men jag måste.
Han kom ju hem igår, min virvelvind. Vi skrattade och pussades och dansade tryckare till Springsteen i köket. Lagade oss en fin köttbit, drack gott vin, såg på kärleksfilm och somnade tidigt. Gång på gång tittade han på mig och sa att jag är den enda och att han längtat. Att han längtat efter min varma hud, efter mitt skratt.

Och jag har verkligen varit lycklig. Velat ta över hela världen tillsammans med honom. Vi går ut och trampar ner löven, sa vi. Trotsade grått väder och den tunga luften. Lät löven gå sönder under våra fötter. Och sen raserade hela min trottoar.
Jag har tänkt mycket de senaste åren hur det skulle vara att möta honom. Med någon annan, med kvinnan han älskar istället för mig, med henne han håller kär. Och jag visste innerst inne hur det skulle kännas, även om jag sagt att det gått så lång tid nu att det skulle kännas likgiltigt. Att jag inte bryr mig längre, att jag är trygg med min virvelvind.
Men så kom han där. Med henne. Vi fyra ensamna på sveriges längsta handelsgata. Och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara springa därifrån. Men istället höjde jag rösten, skrek som en gasell, stammade, tappade bort mig, rodnade, skämdes, tårades. Fan. Jag blir så ledsen över mig själv som reagerar sådär. Jag kan inte känna mig trygg när jag möter någon som får mig att känna mig så fruktansvärt otrygg. JAG KAN INTE.
kom kom kom, sa han bara. Gav mig sin varma famn. Visade varför jag älskar honom så mycket, min virvelvind.
Och jag stod på sverigs längsta handelsgata och ville bara gråta ur allting som tyngt mig under så många år. Jag mindes hur jag hatade honom som nykter och älskade honom som full.
Jag hatar att vi bor i samma stad.

Vi ringer lite till  varandra ibland nu när han är borta. Korta koncista samtal som inte kostar skjortan. Imorse hade vi tex ett fint tvåminuterssamtal. Det handlade bara om praktiska saker som inställda barnkalas och hans monter i Tyskland. Sen pussades vi genom luren och så sa vi att vi längtar till hemkomsten och att om han sover så dödar jag honom. Trots att han kör bil i 13 timmar. Snällis.

Så imorn kommer han alltså. Jag ska laga god mat och bjuda på vin. Åh va gott, sa virvelvinden. Jag kommer däcka efter ett glas. Om du däckar däckar jag. Svarade jag romantiskt. Är vi alkoholister då?

Min rygg sammarbetar inte. Gör ont varje gång jag andas, varje gång jag sitter.

Jag tittar på film ikväll igen. Fast inte först. Eller jo, först men inte sen. Sen kommer en kompis över som fått hjärtat överkört så jag tröstar och bjuder på tre koppar te. Sen åker hon hem igen. Och jag fortsätter titta på film. Filmen om döden. Hemska hemska döden.
En man och hans två döttrar blir överkörda, en annan man får hans hjärta och den döda mannens fru och den levande mannen söker upp henne. Sen ligger hon och gråter och lyssnar på hans hjärta. Alla dagar. Hör hur hennes man fortfarande dunkar, du dunk du dunk, men han ligger under jorden.
Fint förstås. Och sorgligt. Lipade ihjäl mig. Tänk om han dör på väg hem från Tyskland. Jävla dödsångest. Jävla ensamhet. Kom hem nu.

Ligger i våran soffa, i fula kläder och insvept i täcket. Dricker äckligt te, rostar 300 mackor bröd och äter russin. Dricker mjölk direkt ur paketet. Tittar på filmer han inte vill se, försöker njuta av egentiden. Och idag är det skönt. Idag är en bra dag. Var ute och gick en timme runt svartån och sen ringde han. Vi pratade kort och sen la han på och meddelade att han ringer igen sen.

Nu har jag precis tittat på High Fidelity. Kanske den bästa filmen som någonsin gjorts. Och jag älskar den. jag älskar allt med den, musiken, rollerna, replikerna, kärleken.
Så nu lipar jag bara för att jag inte äger en vinylbutik utan ligger hemma ensam i soffan istället. Det är inte ens min soffa.

Hur kan kvällarna vara så långsamma?
jag vill ha lördag nu.

Nu har jag klarat av en natt. Det känns jättejobbigt att han är borta den här gången. På radion idag spelade de Dusty Springfields You don't have to say you love me och jag fick lip i ögonen. Jag hatar att vi inte kan ringa för det är så dyrt, så jag väntar på ett mail. Jag kommer somna innan det arriverar och så får jag läsa imorn istället. Det gör inte så mycket. Bara jag får ett. Bara jag får höra att han lever. Jävla Tyskland.

Jag ligger på hans sida i sängen nu. Allting här luktar som honom. Min fina virvelvind. Om 3 veckor bor vi ihop på riktigt i våran lägenhet.

Men åh, vad jag saknar honom. Det är bara honom jag vill gå med i regn och motvind. Bara han.

Det är svårt att vara världens bästa flickvän. Tänkte ge allt jag haft nu hela veckan för att han ska sakna mig ordentligt när han åker till tyskalandet men jag är så trött och kraftlös och ledsen. Hela oktober vill svälja mig, jag känner det redan, och han är inte här när det börjar.
Fast helgen har varit fin. Igår handlade vi soffa och planerade vårat nya liv som tar fart första november. Budgetar och ritningar och planering in i minsta detalj. Sen gick vi på bio och hånglade i mörkret för att slutligen dra i oss en fet planka ute på staden. Det var fint. Vi var inte alls speciellt finklädda och drack mjölk till maten. Såg ut som två bönder i storstan bland alla cocktailklänningar.
Sen åkte vi hem. Jag sov hela vägen i bilen. När vi parkerade vaknade jag och han log och sa att jag är finast i hela världen.
Så vi kan väl säga att han är världens bästa pojkvän iallafall när jag inte lyckas vara världens bästa flickvän.

Och nu har han åkt. Jag lipade några tårar.