virvelvindenochjag

Jag går långsamt fram på snöklädda gator. Livrädd för att halka. Är vaksam i alla mina steg.

Drar upp kragen så högt jag kan. Kutar med ryggen. Det blåser rakt in på mitt bröst. Mitt hår torkar och går av.

 

Det är vinter nu. Den kom sent iår, och inget kunde göra mig gladare. Fast det är ljusare nu. Då gör det inte lika mycket att det är kallt. På tomten står ett rådjur. Hen letar efter gömd frukt under snön. Jag tittar från mitt köksfönster. Det är tyst. Allt som hörs är surret av diskmaskinen. Jämna toner av vatten som kastas runt i en väldig behållare.

 

Jag sätter mig ner. Fryser och huttrar. Försvinner i musiken, förbereder ett bröllop som inte fått datum än. Skriver gästlistor, gör bordsplaceringar i huvudet. Lyssnar på musik. Du-dunk. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser framför mig hur vi går där hand i hand, med våran musik. Hur jag får försvinna i hans leende, hur det fångas på bild.

Jag lyssnar på musik som jag vill framföra, som jag vill att andra ska framföra, som jag vill att vi ska framföra. Blir gråtmild. Föreställer mig ett tal av pappa. Vad skulle han säga egentligen? Hur säger man något så stort när det aldrig sagts förut? I en värld där kärlek har varit handlingar och inte ord. Jag ryser. Längtar så efter den där sista unsen av bekräftelse som jag törstat efter.

 

Jag somnar som stora skeden om natten. Klockan sex går jag upp igen. Drar upp kragen, drar ner mössan. Håller upp handen för snön som blåser in i mina ögon. Kroppen skriker efter någonting mer. Jag pluggar i lurarna i öronen.

Så tänker jag på döden. Som vanligt. Men det har aldrig gjort så ont i mig som nu, när jag älskar någon och blir älskad tillbaka. Så jag slår av döden. Jag vill inte dö. Jag vill gifta mig och bada i havet.

Vilket år det varit ändå. Det föregående. Som startade tillsammans med Virvelvinden och våran gemensamma bästa vän och med hotellfrukost uppdukad. Jag hade glitter överallt (läs: under brösten, i håret, på benen, bakom örat) efter att jag ramlat in i en julgran kvällen innan och således vält den.
Vi skrattade. Det var härligt.

 

I mars beslutade vi oss för att köpa ett hus. Det blev vårat i maj, och runt midsommar flyttade vi in. Precis lagom efter ett underbart midsommarfirande i vanlig ordning med alla människor som jag älskar så mycket. Nytapetserat och härligt spännande grillades det och dracks vin och öl många sena sommarkvällar här. Det känns så fantastiskt härligt att ha ett hus. Att bara vara beroende av sig själva.

Vi åkte till Varberg på en kortsemester. Där badade vi i havet och åt gott. Sen åkte vi till Hunnebostrand, ett kärt återseende, och käkade räkor på en klippa och hetsdrack vin. Så bjöds det på standup-show i parken, och vi satt högst upp på en klipphäll och drack öl och fnissade oss svettiga. När vi skulle gå hem gick vi vilse och varje gång vi kom till en backe sa vi "efter backen!!" och så sprang vi upp det snabbaste vi kunde. Men ofta var inte vårat tält efter den backen heller. Efter 40 minuter hittade vi. Det var bara en halvtimmes omväg.

 

I slutet av september blev jag friad till. På vårat första fina promenadstråk var vi tillbaka, och i den höstmjuka jorden intill vattnet och solen gick virvelvinden ner på knä. Utan tvekan svarade jag ja. Hur skulle jag kunna svara något annat, jag som planerat vårat bröllop i huvudet sen vi sågs första gången.

 

Och med allt det här härliga bakom oss så gjorde det inte så mycket att hösten var ganska lång. En höst där man gått och lagt sig tidigt, jobbat mycket, vilat upp sig snarare än gjort massor spännande saker på helgerna. Den sortens vardag måste också få finnas.

 

Nu är det ett nytt år. Jag tror det blir grymt. Som vanligt med honom.