virvelvindenochjag

Vilket år det varit ändå. Det föregående. Som startade tillsammans med Virvelvinden och våran gemensamma bästa vän och med hotellfrukost uppdukad. Jag hade glitter överallt (läs: under brösten, i håret, på benen, bakom örat) efter att jag ramlat in i en julgran kvällen innan och således vält den.
Vi skrattade. Det var härligt.

 

I mars beslutade vi oss för att köpa ett hus. Det blev vårat i maj, och runt midsommar flyttade vi in. Precis lagom efter ett underbart midsommarfirande i vanlig ordning med alla människor som jag älskar så mycket. Nytapetserat och härligt spännande grillades det och dracks vin och öl många sena sommarkvällar här. Det känns så fantastiskt härligt att ha ett hus. Att bara vara beroende av sig själva.

Vi åkte till Varberg på en kortsemester. Där badade vi i havet och åt gott. Sen åkte vi till Hunnebostrand, ett kärt återseende, och käkade räkor på en klippa och hetsdrack vin. Så bjöds det på standup-show i parken, och vi satt högst upp på en klipphäll och drack öl och fnissade oss svettiga. När vi skulle gå hem gick vi vilse och varje gång vi kom till en backe sa vi "efter backen!!" och så sprang vi upp det snabbaste vi kunde. Men ofta var inte vårat tält efter den backen heller. Efter 40 minuter hittade vi. Det var bara en halvtimmes omväg.

 

I slutet av september blev jag friad till. På vårat första fina promenadstråk var vi tillbaka, och i den höstmjuka jorden intill vattnet och solen gick virvelvinden ner på knä. Utan tvekan svarade jag ja. Hur skulle jag kunna svara något annat, jag som planerat vårat bröllop i huvudet sen vi sågs första gången.

 

Och med allt det här härliga bakom oss så gjorde det inte så mycket att hösten var ganska lång. En höst där man gått och lagt sig tidigt, jobbat mycket, vilat upp sig snarare än gjort massor spännande saker på helgerna. Den sortens vardag måste också få finnas.

 

Nu är det ett nytt år. Jag tror det blir grymt. Som vanligt med honom.