virvelvindenochjag

Jag är ensam hemma igen. Hela veckan. Det är bara måndag men ändå känner jag det där vemodet i mig. Hur rastlösheten river i mig samtidigt som ensamheten jublar.
Jag lyssnar på mig spellista döden och tänker på döden. Jag gör ganska ofta det. Helst när jag är ensam.

 

 

Jag har knappt hunnit sakna dig än, utan kan fortfarande tycka det är skönt att vara ensam. Det är därför den jublar. Ensamheten. Den ger utrymme åt dödsångesten och det egna jaget. Jag funderar mycket på mitt egna jag. Hurvida jag är en ledsen eller glad själ t.ex. Kan man vara båda?
Igår var jag på bio och började gråta av utomkroppslig upplevelse när jag fick titta på alexander skarsgård i bar överkropp i ca 90 minuter. + 30 minuter när han inte hade bar överkropp.

Idag på jobbet skrattade jag högt åt ett formellt mail från virvelvinden. Han är alltid så rolig utan att veta om det.

Sen grät jag på jobbet för att jag lyssnade på p3dokumentären om utöya. Dessa modiga jävla barn!

Jag vet inte om jag har ett mörker eller ett ljus. Jag vet bara att jag älskar mig precis som jag är. Jag älskar att jag kan skratta högt och två sekunder senare brista ut i gråt. Jag tror inte det gör mig labil. Bara levande och verklig.

 

Men jag vet att jag inte går isär när jag går med dig.