virvelvindenochjag

Lyssnar igenom en gammal spellista från en svunnen tid och förundras över hur bra musik som görs åt den ledsna. En kompis till mig sa att 80% av befolkningen är negativa i tal och tankar utan att veta om det eller reflektera över det. Och det är väl kanske därför alla sorglga låtar slår oss sönder och samman.

Bäst just nu är iallafall denna
Thåström - Den druckne matrosens sång

som inga sorger fanns
naturens lagar i balans
som om vi alltid var tillsammans

men som om värden sa ifrån
som glada dar drar korta strån
jag blir väl kvar här i stan vid stångån


Jag var så rädd för att fastna i mitt gamla liv.
att jag skulle bli kvar och se höstlöven bilda en hinna över stångån
på nätterna kunde jag höra hur tågen rusade genom mitt huvud
men bara om det blåste åt mitt håll
jag var livrädd att bli kvar
låg vaken om nätterna och vred mig

Och som om inga sorger fanns
naturens lagar i balans
här är jag nu
i en annan stad, jag flydde precis som jag ville
men det är bara jag som är glad över det
och det gör mig ledsen.

Jag är alltså officiellt historiens största toffel nu. Mitt liv hade sett exakt likadant ut om jag bodde ensam, men jag blir ändå toffel. För jag åker alltid hem först, och jag har alltid minst tid över. Jag har alltid minst engagemang och mina drömmar och vardagar är aldrig lika viktiga. Jag är bara toffel och oengagerad. Lat och snål. Dum och fet. Världens sämsta kompis och människa.
Och jag sitter här i den fula gamla skinnsoffan och tänker hur det blev såhär fel, hur hamnade jag här?
Men så inser jag att det har inte hänt nånting. Jag har inte hamnat nånstans, jag är inte alls fel! Jag har ju valt det här, det är ju det här jag letat efter, det är ju det här livet jag vill leva. Varför får det inte räcka så?

"det är ni som är konstiga och jag som är normal"

Hur mycket krävs det egentligen av mig som person? Jag har ingen naturlig vänskap med nån. Jag har bara min syster och vi är ju liksom kompisar från födseln. Jag har aldrig skaffat det där själv.
Så jag sitter alltså i min nersuttna soffa mitt i mitt liv jag älskar och tycker jag sköter bra, men får veta att jag inte sköter det bra.

Det gör mig inte mer engagerad. Engagerad förresten, hur ska jag engagera mig? Inget räcker ju till.
Stannar väl hemma idag då. Och blir mer toffel. Även om jag hade bott ensam och inte haft virvelvinden hade jag stannat hemma. Men jag är ändå toffel.

jag är full
så¨himla trött men sitter uppe för att vänta tills han kommer hem från jobbet på baren
jag var full i en annan stad (min hemstad) ikväll men det var inge kul. det är aldrig kul längre. jag tror jag tänker alldeles för mkt på det däör med att "vem är min kompis och vem är inte" så jag  blir stressad.
hur som helst klappar jag vakten på magen och säger, hej får jag hälsa på vivwelvinden. sen går kag före alla i kön och springer uin och överraskar. jag skulle inte ens sova här inatt egentligen
detta är väl beviset på att jag är sån supertoffel

men vad fan ska jag göra då

att sitta i soffan och bara andas tillsammans

Det är så mycket kärlek, bara.

Drömt om bröllop mellan mig och virvelvinden hela natten.
SÅ H I M L A FINT.

Nu ska jag hoppa in i sängen och snooza honom i 12 minuter som jag gör varje morgon.

Precis som i vilket förhållande som helst stöter man ibland på vardagsdilemman. Det mest frenetiskt och uttjatade dilemmat just nu gäller kuddarna.
När vi precis träffades såg virvelvinden alltid till att jag skulle ha bästa kuddarna och bästa täcket osv. Även finast påslakan om vi tvingades ha olika. Men nu häromnatta när ja skulle sova var min kudde utbytt mot den sämsta kudden. Jag bytte raskt tillbaka och sprang iväg för att borsta tänderna. När jag vaknar på morgonen har jag den sämsta kudden ändå. Va-fan. Detta har hänt fler gånger och nu kan jag knappt lukta på mina fina kuddar längre eftersom han håller dom i ett järngrepp. Je-sus.
Så nu är det krig.

Kryper ner hos virvelvinden och han klappar mig över håret. Önskar jag brann lika mycket för alla jag älskar, men det tar liksom bara stopp. Jag har glömt hur man är en normal kompis. Jag skyller på alla andra, jag skyller på att jag aldrig fått vara en del av den stora gemenskapen. Det är så lätt att skylla på alla andra.

Nu måste jag få håret klappat igen. Det gör mig hel ikväll.

Igår spelade allra finaste Håkan Hellström en av de mest bejublade konserterna i svensk musikhistoria i göteborg. Jag var inte där. Jag var i Halmstad och tittade på en comeback av en annan hjälte, roxette. Det var fantastiskt. Marie Fredriksson sjöng så hon knappt kunde gå efteråt. Cancern har väl satt sina spår i gusess, men gud va bra det var. Helt sanslöst.
Jag stod där med mina fina tösar och vi sjöng i det dova augustiregnet, vi sjöng att it must have been love, för det här är verkligen det finaste på länge.

Nu är jag hemma igen. Hemma och känner mig kvävd av min egen oförmåga att inte kunna kramas, inte kunna visa uppskattning, inte kunna visa hur glad jag är att jag får vara en av dom, känslan av att aldrig vara vän nog att det ska bli naturligt att prata i telefon med varandra.

Varför kan inte jag få vara en naturlig kompis för någon person någon gång?
om ni vill ha mig, nu kan ni få mig så lätt.

Ni håller mig vid liv.

Jag läste gamla dagboksanteckningar och inlägg från min gamla blogg och blir arg på mig själv för jag kastat bort så oändligt många dagar på någonting som inte gett mig mer än tårar.
Idag sitter jag i en soffa som snart ska säljas. Vi ska flytta och köpa nytt, tillsammans. Utanför går åskan och regnet smattrar, men vi trotsar alla jävla naturfenomen och går en sväng. Bara han och jag.

hela jag skälver när vi rör vid varandra. han slår ut hela mitt system. blodet forsar, hjärnan slutar fungera. tänk om jag tappar fotfästet?
dagarna bara flyger förbi mig men just nu gör det absolut ingenting. jag vill se mina dagar flyga iväg när han går bredvid. föralltid.

Jag kommer hem till våran lägenhet som ser ut som bombnedslaget. Blir matt och trött när jag vet att det är mitt fel, för innan jag flyttade hit var det inte alls såhär stökigt. Vänder upp och ner på tvättpåsar, allting luktar surt. I köket härjar tvåtusen bananflugor och överallt ligger svettiga strumpor. Överallt.
Jag blir helt handlingsförlamad, sen får jag ångest, slutligen blir jag skitförbannad och gråter. Varifrån kommer all jävla smuts?
Sparkar på dammsugaren, ber Virvelvinden plocka iorning på "all sin jävla skit eller åka och träna eller nåt". Han lämnar hemmet utan ett ord och jag sätter mig på golvet. Blir trött och ledsen på mig själv som blir upprörd över smuts. Hur kan man bli så arg över smuts?

Sen duschar jag i 20 minuter. Hela min kropp formas långsamt till ett russin och jag försöker tvätta bort min ilska och min ångest. Men det går inte, och sen kommer han hem. Han försöker klappa mig över håret men jag klarar inte av det för jag skäms över mitt vredesutbrott. Jag skäms över hela min existens, jag skäms för att jag inte kan diska så det blir rent, jag skäms för att mina kläder alltid är smutisgare än hans, jag skäms för jag sparkar på dammsugaren när ingen ser.

Men sen la han mitt tunga huvud på sitt håriga bröst och så pratade vi tills vi somnade. Han säger att han blir ledsen när jag är ledsen, att han blir galen av att inte veta varför jag är arg, att han exploderar av frustrering när jag kastar ut honom pga städning.
Och jag förstår, jag var dum. Han är fin. Han är snällast och vackrast i världen. Jag är så glad att han tar hand om mig när ångesten hinner ikapp. I den döda vinkeln ser han allt jag gör.

Följsam svag
leder jag
dig med min arm runt svanken

Våldsamt klar
smeker jag
lätt din hud med tanken

Ibland när jag vaknar önskar jag bara att jag kunde stanna klockan där. Låta dagen passera som ett hjärtslag bara. Man vaknar och känner inte alls att det blir bra idag. Kryper ihop. Vill aldrig lämna honom, blir rädd för ensamhet. Fast jag bara ska till jobbet.
Går och jobbar och det tar bara 15 minuter så möter jag dumexet. Det där jävla dumexet jag lovade att aldrig aldrig aldrig nämna i den här bloggen, men så stod han bara där. Åt en jävla korv och vägrade hälsa på mig. Ignorerade och det kändes som att han spottade ner hela min tillvaro
(jag visste det, jag skulle stannat kvar i sängen hos virvelvinden)
sen gick vi ut genom dörren. nästan samtidigt. Inte en blick, inte en antydan att vi delat säng och ätit frukost ihop. Inte en blick som sa, förlåt för att jag förstörde alla dina år B, förlåt för att jag släpade dig i gruset. Inte ett ord, inte en blick.
Och det slog mig att nu har vi försvunnit ur varandras ögon. Som en svår jobbig grej.
Det är en ganska betryggande och skön tanke. Att jag aldrig mer någonsin ska behöva vara rädd för hur jag ska bete mig om jag ser honom. Nu möttes vi, och jag önskar det var jag som kunde få låta bli att hälsa. Min tid kommer också.

Om tio minuter kommer min virvelvind hem. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder. Ibland glömmer man bort att säga det.

Egentligen ville jag bara säga att alla mina sår har läkt. Och att jag känner mig tio meter längre än jag gjort på länge.

jag spmyger in i vårat sovrum på morgonen
har sovit hos syrran och vaktat barn
han sover som en stock. blinkar häpet med ögonen och viskar att han saknat mig inatt
jag pussar honom på kinden och åker till jobbet
det här är mina finaste stunder.