du har så lätt att sparka sönder mig när du väl får in en spark
Ibland när jag vaknar önskar jag bara att jag kunde stanna klockan där. Låta dagen passera som ett hjärtslag bara. Man vaknar och känner inte alls att det blir bra idag. Kryper ihop. Vill aldrig lämna honom, blir rädd för ensamhet. Fast jag bara ska till jobbet.
Går och jobbar och det tar bara 15 minuter så möter jag dumexet. Det där jävla dumexet jag lovade att aldrig aldrig aldrig nämna i den här bloggen, men så stod han bara där. Åt en jävla korv och vägrade hälsa på mig. Ignorerade och det kändes som att han spottade ner hela min tillvaro
(jag visste det, jag skulle stannat kvar i sängen hos virvelvinden)
sen gick vi ut genom dörren. nästan samtidigt. Inte en blick, inte en antydan att vi delat säng och ätit frukost ihop. Inte en blick som sa, förlåt för att jag förstörde alla dina år B, förlåt för att jag släpade dig i gruset. Inte ett ord, inte en blick.
Och det slog mig att nu har vi försvunnit ur varandras ögon. Som en svår jobbig grej.
Det är en ganska betryggande och skön tanke. Att jag aldrig mer någonsin ska behöva vara rädd för hur jag ska bete mig om jag ser honom. Nu möttes vi, och jag önskar det var jag som kunde få låta bli att hälsa. Min tid kommer också.
Om tio minuter kommer min virvelvind hem. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder. Ibland glömmer man bort att säga det.
Egentligen ville jag bara säga att alla mina sår har läkt. Och att jag känner mig tio meter längre än jag gjort på länge.
Går och jobbar och det tar bara 15 minuter så möter jag dumexet. Det där jävla dumexet jag lovade att aldrig aldrig aldrig nämna i den här bloggen, men så stod han bara där. Åt en jävla korv och vägrade hälsa på mig. Ignorerade och det kändes som att han spottade ner hela min tillvaro
(jag visste det, jag skulle stannat kvar i sängen hos virvelvinden)
sen gick vi ut genom dörren. nästan samtidigt. Inte en blick, inte en antydan att vi delat säng och ätit frukost ihop. Inte en blick som sa, förlåt för att jag förstörde alla dina år B, förlåt för att jag släpade dig i gruset. Inte ett ord, inte en blick.
Och det slog mig att nu har vi försvunnit ur varandras ögon. Som en svår jobbig grej.
Det är en ganska betryggande och skön tanke. Att jag aldrig mer någonsin ska behöva vara rädd för hur jag ska bete mig om jag ser honom. Nu möttes vi, och jag önskar det var jag som kunde få låta bli att hälsa. Min tid kommer också.
Om tio minuter kommer min virvelvind hem. Jag hoppas han förstår hur mycket han betyder. Ibland glömmer man bort att säga det.
Egentligen ville jag bara säga att alla mina sår har läkt. Och att jag känner mig tio meter längre än jag gjort på länge.
Kommentarer
- ina
åh vad svårt. att människor kan dela så mycket och sedan så litet. världen är konstig. jag och min fd pojkvän skall träffas idag, vi är vänner men så har det inte alltid varit. fast vi har inte sårat varandra. men jag hoppas att din dag hos virvelvinden gjorde dagen finare.
Trackback
