virvelvindenochjag

Jag har aldrig förstått det där med att det krävs en kvinna i varje hem. Hos oss är det precis tvärtom. För nu är virvelvinden på ny resa med killkompisarna och jag har knappt packat upp min parisväska än. Jag kan liksom inte ta mig för saker någonsin. Mjölken jag fick hälla ut hade nått nån lättare grön nyans och mina tulpaner var så döda som de bara kan bli. Tror till och med det var nåt läskigt vitt som kunde liknas vid mögel i vattnet.
Och jag skulle ju städa då tänkte ja, så det är fint när han kommer hem. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man städar bra. Så jag flyttar bara kläderna från en plats till en annan. Ställer disken i maskinen och torkar av lite bord. Så. Sen tittar jag ut över mitt mästerverk och ser att det ser stökigare ut än innan. Slängde i en trösttvätt i maskinen för att det skulle kännas som jag tillfört nåt iallafall. Men jag är väldigt spänd på hur den kommer se ut när den är klar.
Näe. Så fort han försvinner blir hemmet en krigszon. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig testat att bo ensam. Och helt ärligt så gillar jag att se vadj ag kan åstadkomma efter några dagar i ensamhet. Det är märkligt, för dammet verkar komma snabbare när jag är själv. Och visst blir jag imponerad över hur skitig jag är, ohja.
Men vad hjälper det när jag faktiskt saknar honom så jag spricker. Min lilla virvelvind.

Så, vi åkte till Paris. Den sedvanliga oturen som förföljer mig med jämna mellanrum gav mig tidernas värsta förkylning som i sin tur gav mig bihålleinflammation, feber, och blåsor i näsan. Men vafan, tänkte vi. Så sket vi i taxi första dagen och struntade helt i feber och gick från vårat hotell till Eiffeltornet. Det tog skitlång tid för vi gick vilse. Och så stannades det och åts och dylikt på vägen. Väl framme trodde jag att jag skulle dö av min förkylning. Jag bär upp dig, sa han och sen ledde han in mig i hissen efter över en timmes kö. Så åkte vi upp. Är du nöjd nu så jag och log över axeln. Han var jättenöjd. Ögonen lyste som på ett barn. Snart så, sa han. Sen hånglade vi högst upp mot en vägg. Nu är jag nöjd sa han. Så ställde vi oss i kö igen för att få komma ner.
Resten av semestern var lika bra och fin och kärleksfull den. Även om det egentligen inte blev alls som vi tänkt oss med att vara småfulla i parken och gå på nattklubbar. Det blev ist en siesta i parken och god mat på balkongen i solnedgången. Bättre så.

Nu hoppas jag dock att jag ska komma ur min lilla otursbubbla ja halkat in i. När jag blev ledsen över den så beskrev jag mitt liv som ozonlagret. På vissa ställen är bara lagret tunnare och då tränger allt igenom. Men jag vet att jorden fortsätter snurra och när jag har ett tjockt ozonskikt över mig igen så kan jag förändra min miljö och därmed stärka mitt lager på de tunna ställena. Virvelvinden tyckte det lät väldigt klokt. Sen somnade vi sked och jag hade lite tårar som fastnat på hans axel. Det var fint att jag slapp ta hand om dom själv.

Det är svårt med förhållanden ibland. Som idag. Vardagen gör mig galen. Så vi skulle låsa in oss och ta igen förlorad tid sa vi. Men självklart så ringer killkompisar och det måste man underhålla också. Liksom smörja banden. Och det var så hemskt länge sen, det vet jag också. Men timing då? Kan inte något i mitt liv bara ha perfekt timing någon gång? Om det snöar igen nästa vecka skjuter jag mig tror jag. För i den här staden händer ingenting.

3 veckor kvar till Paris. Tre veckor. Håll ut.