virvelvindenochjag

Så, vi åkte till Paris. Den sedvanliga oturen som förföljer mig med jämna mellanrum gav mig tidernas värsta förkylning som i sin tur gav mig bihålleinflammation, feber, och blåsor i näsan. Men vafan, tänkte vi. Så sket vi i taxi första dagen och struntade helt i feber och gick från vårat hotell till Eiffeltornet. Det tog skitlång tid för vi gick vilse. Och så stannades det och åts och dylikt på vägen. Väl framme trodde jag att jag skulle dö av min förkylning. Jag bär upp dig, sa han och sen ledde han in mig i hissen efter över en timmes kö. Så åkte vi upp. Är du nöjd nu så jag och log över axeln. Han var jättenöjd. Ögonen lyste som på ett barn. Snart så, sa han. Sen hånglade vi högst upp mot en vägg. Nu är jag nöjd sa han. Så ställde vi oss i kö igen för att få komma ner.
Resten av semestern var lika bra och fin och kärleksfull den. Även om det egentligen inte blev alls som vi tänkt oss med att vara småfulla i parken och gå på nattklubbar. Det blev ist en siesta i parken och god mat på balkongen i solnedgången. Bättre så.

Nu hoppas jag dock att jag ska komma ur min lilla otursbubbla ja halkat in i. När jag blev ledsen över den så beskrev jag mitt liv som ozonlagret. På vissa ställen är bara lagret tunnare och då tränger allt igenom. Men jag vet att jorden fortsätter snurra och när jag har ett tjockt ozonskikt över mig igen så kan jag förändra min miljö och därmed stärka mitt lager på de tunna ställena. Virvelvinden tyckte det lät väldigt klokt. Sen somnade vi sked och jag hade lite tårar som fastnat på hans axel. Det var fint att jag slapp ta hand om dom själv.