virvelvindenochjag

Jag har aldrig förstått det där med att det krävs en kvinna i varje hem. Hos oss är det precis tvärtom. För nu är virvelvinden på ny resa med killkompisarna och jag har knappt packat upp min parisväska än. Jag kan liksom inte ta mig för saker någonsin. Mjölken jag fick hälla ut hade nått nån lättare grön nyans och mina tulpaner var så döda som de bara kan bli. Tror till och med det var nåt läskigt vitt som kunde liknas vid mögel i vattnet.
Och jag skulle ju städa då tänkte ja, så det är fint när han kommer hem. Men jag kan inte. Jag vet inte hur man städar bra. Så jag flyttar bara kläderna från en plats till en annan. Ställer disken i maskinen och torkar av lite bord. Så. Sen tittar jag ut över mitt mästerverk och ser att det ser stökigare ut än innan. Slängde i en trösttvätt i maskinen för att det skulle kännas som jag tillfört nåt iallafall. Men jag är väldigt spänd på hur den kommer se ut när den är klar.
Näe. Så fort han försvinner blir hemmet en krigszon. Men jag får väl skylla mig själv som aldrig testat att bo ensam. Och helt ärligt så gillar jag att se vadj ag kan åstadkomma efter några dagar i ensamhet. Det är märkligt, för dammet verkar komma snabbare när jag är själv. Och visst blir jag imponerad över hur skitig jag är, ohja.
Men vad hjälper det när jag faktiskt saknar honom så jag spricker. Min lilla virvelvind.