virvelvindenochjag

Jag är alltså officiellt historiens största toffel nu. Mitt liv hade sett exakt likadant ut om jag bodde ensam, men jag blir ändå toffel. För jag åker alltid hem först, och jag har alltid minst tid över. Jag har alltid minst engagemang och mina drömmar och vardagar är aldrig lika viktiga. Jag är bara toffel och oengagerad. Lat och snål. Dum och fet. Världens sämsta kompis och människa.
Och jag sitter här i den fula gamla skinnsoffan och tänker hur det blev såhär fel, hur hamnade jag här?
Men så inser jag att det har inte hänt nånting. Jag har inte hamnat nånstans, jag är inte alls fel! Jag har ju valt det här, det är ju det här jag letat efter, det är ju det här livet jag vill leva. Varför får det inte räcka så?

"det är ni som är konstiga och jag som är normal"

Hur mycket krävs det egentligen av mig som person? Jag har ingen naturlig vänskap med nån. Jag har bara min syster och vi är ju liksom kompisar från födseln. Jag har aldrig skaffat det där själv.
Så jag sitter alltså i min nersuttna soffa mitt i mitt liv jag älskar och tycker jag sköter bra, men får veta att jag inte sköter det bra.

Det gör mig inte mer engagerad. Engagerad förresten, hur ska jag engagera mig? Inget räcker ju till.
Stannar väl hemma idag då. Och blir mer toffel. Även om jag hade bott ensam och inte haft virvelvinden hade jag stannat hemma. Men jag är ändå toffel.