virvelvindenochjag

Jag kommer hem till våran lägenhet som ser ut som bombnedslaget. Blir matt och trött när jag vet att det är mitt fel, för innan jag flyttade hit var det inte alls såhär stökigt. Vänder upp och ner på tvättpåsar, allting luktar surt. I köket härjar tvåtusen bananflugor och överallt ligger svettiga strumpor. Överallt.
Jag blir helt handlingsförlamad, sen får jag ångest, slutligen blir jag skitförbannad och gråter. Varifrån kommer all jävla smuts?
Sparkar på dammsugaren, ber Virvelvinden plocka iorning på "all sin jävla skit eller åka och träna eller nåt". Han lämnar hemmet utan ett ord och jag sätter mig på golvet. Blir trött och ledsen på mig själv som blir upprörd över smuts. Hur kan man bli så arg över smuts?

Sen duschar jag i 20 minuter. Hela min kropp formas långsamt till ett russin och jag försöker tvätta bort min ilska och min ångest. Men det går inte, och sen kommer han hem. Han försöker klappa mig över håret men jag klarar inte av det för jag skäms över mitt vredesutbrott. Jag skäms över hela min existens, jag skäms för att jag inte kan diska så det blir rent, jag skäms för att mina kläder alltid är smutisgare än hans, jag skäms för jag sparkar på dammsugaren när ingen ser.

Men sen la han mitt tunga huvud på sitt håriga bröst och så pratade vi tills vi somnade. Han säger att han blir ledsen när jag är ledsen, att han blir galen av att inte veta varför jag är arg, att han exploderar av frustrering när jag kastar ut honom pga städning.
Och jag förstår, jag var dum. Han är fin. Han är snällast och vackrast i världen. Jag är så glad att han tar hand om mig när ångesten hinner ikapp. I den döda vinkeln ser han allt jag gör.