virvelvindenochjag

Jag går långsamt fram på snöklädda gator. Livrädd för att halka. Är vaksam i alla mina steg.

Drar upp kragen så högt jag kan. Kutar med ryggen. Det blåser rakt in på mitt bröst. Mitt hår torkar och går av.

 

Det är vinter nu. Den kom sent iår, och inget kunde göra mig gladare. Fast det är ljusare nu. Då gör det inte lika mycket att det är kallt. På tomten står ett rådjur. Hen letar efter gömd frukt under snön. Jag tittar från mitt köksfönster. Det är tyst. Allt som hörs är surret av diskmaskinen. Jämna toner av vatten som kastas runt i en väldig behållare.

 

Jag sätter mig ner. Fryser och huttrar. Försvinner i musiken, förbereder ett bröllop som inte fått datum än. Skriver gästlistor, gör bordsplaceringar i huvudet. Lyssnar på musik. Du-dunk. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser framför mig hur vi går där hand i hand, med våran musik. Hur jag får försvinna i hans leende, hur det fångas på bild.

Jag lyssnar på musik som jag vill framföra, som jag vill att andra ska framföra, som jag vill att vi ska framföra. Blir gråtmild. Föreställer mig ett tal av pappa. Vad skulle han säga egentligen? Hur säger man något så stort när det aldrig sagts förut? I en värld där kärlek har varit handlingar och inte ord. Jag ryser. Längtar så efter den där sista unsen av bekräftelse som jag törstat efter.

 

Jag somnar som stora skeden om natten. Klockan sex går jag upp igen. Drar upp kragen, drar ner mössan. Håller upp handen för snön som blåser in i mina ögon. Kroppen skriker efter någonting mer. Jag pluggar i lurarna i öronen.

Så tänker jag på döden. Som vanligt. Men det har aldrig gjort så ont i mig som nu, när jag älskar någon och blir älskad tillbaka. Så jag slår av döden. Jag vill inte dö. Jag vill gifta mig och bada i havet.