virvelvindenochjag

Jag vet att jag lovade mig själv att inte nämna honom i bloggen. Mannen som lät mig blöda i flera år. Men jag måste.
Han kom ju hem igår, min virvelvind. Vi skrattade och pussades och dansade tryckare till Springsteen i köket. Lagade oss en fin köttbit, drack gott vin, såg på kärleksfilm och somnade tidigt. Gång på gång tittade han på mig och sa att jag är den enda och att han längtat. Att han längtat efter min varma hud, efter mitt skratt.

Och jag har verkligen varit lycklig. Velat ta över hela världen tillsammans med honom. Vi går ut och trampar ner löven, sa vi. Trotsade grått väder och den tunga luften. Lät löven gå sönder under våra fötter. Och sen raserade hela min trottoar.
Jag har tänkt mycket de senaste åren hur det skulle vara att möta honom. Med någon annan, med kvinnan han älskar istället för mig, med henne han håller kär. Och jag visste innerst inne hur det skulle kännas, även om jag sagt att det gått så lång tid nu att det skulle kännas likgiltigt. Att jag inte bryr mig längre, att jag är trygg med min virvelvind.
Men så kom han där. Med henne. Vi fyra ensamna på sveriges längsta handelsgata. Och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara springa därifrån. Men istället höjde jag rösten, skrek som en gasell, stammade, tappade bort mig, rodnade, skämdes, tårades. Fan. Jag blir så ledsen över mig själv som reagerar sådär. Jag kan inte känna mig trygg när jag möter någon som får mig att känna mig så fruktansvärt otrygg. JAG KAN INTE.
kom kom kom, sa han bara. Gav mig sin varma famn. Visade varför jag älskar honom så mycket, min virvelvind.
Och jag stod på sverigs längsta handelsgata och ville bara gråta ur allting som tyngt mig under så många år. Jag mindes hur jag hatade honom som nykter och älskade honom som full.
Jag hatar att vi bor i samma stad.