virvelvindenochjag

Han kom hem igen, förstås. Mitt hjärta, mina andetag. Och han kom hem sent. Jag skulle upp och jobba på lördagen (vem fan jobbar med mitt yrke en lördag?) och jag var så ledsen för att vi inte skulle få en efterlängtad sovmorgon tillsammans. Krav på såna grejer är min grej tydligen. Hur som helst. Han sympati-la-sig i sängen samtidigt som mig och vi somnade under samma täcke för första gången på över ett år. Undertecknad är visst alldeles för varmblodig för att han ska kunna somna. Hur som helst så somnade vi och mitt i natten vaknade jag av att han kom klängande och skulle kramas och ligga på min arm. Samtidigt som han snarkade. Sen suckade han och la sitt huvud mellan min axel och min haka.
Så sa han, du är perfekt.
Bara sådär. Och jag förstår inte hur jag kan förtjäna någon sån underbar, men varje dag är fantastisk.