virvelvindenochjag

när hösten slängde sina mörka tunga tjocka gråa skuggor över den blöta asfalten flydde vi till grannkommunen och dansade oss svettiga inne på en klubb som spelar popmusik och livemusik. Kristofer Åström stod på scenen och vi hade äntligen en helg som var oplanerad tillsammans. Äntligen tid att rå om allting vi tror på.

Han kysser mig på dansgolvet och jag tror vi två är dom enda som fortfarande lyser.



Sen vaknade vi upp i mitt gamla flickrum som skulle tömmas och jag gick en lång promenad i min hemstad. Saknar slätten, saknar frosten i hagen. Det är så fridfullt hemma. Jag säger fortfarande hemma fast jag inte ens bor i samma landskap längre. Flydde bara precis över gränsen, för längre vågar jag inte.
Jag släpar fötterna i marken. Det är jobbigt att lyfta dom. Går förbi kyrkogården och tänder ett ljus. Blir lättad och tyngd på samma gång. Lägger mig i hans famn och vi åker till oss igen. Hem till småland.




Utåt sett är det så enkelt. Vi går där och skrattar tillsammans och folk vänder sig om. De ler och jag tror vi är en film, precis som jag alltid drömt om. Han är allting jag drömt om. Hans händer är perfekta i mina. Det gör inget att jag får stå på tå för att nå upp till hans lypsyltäckta läppar.
Vi ligger kvar i sängen hela lördagen. I våran nya lägenhet och vi tittar på varandra under täcket. Finns fortfarande så mycket att upptäcka. Varje dag något nytt. Hans andedräkt i min nacke får blodet i mina artärer att rusa. Ditt hjärta dunkar så fort, säger han när han ligger på mitt bröst.



Och jag går gata upp och cyklar gata ner här i mitt småland. Vet inte vem jag är ibland, vet inte alls var någonstans jag passar in. En enda lång gata mellan hemmet och arbetet och gymet. Upp och ner, jag går och jag cyklar.
Jag ler, struntar i att snön piskar mig i ansiktet. Har inga vantar och händerna blir nästan blåa. Cyklar lite snabbare för att komma fram, blir lite kallare av blåsten och snön.
Kryper ihop hos honom i soffan.
Vet ni ens vilken dy jag varit i?