virvelvindenochjag

Jag tänker väldigt mycket när jag är ensam. Det var så länge sen nu, jag är så van att ha honom bredvid mig. Min virvelvind.
Ibland tänker jag inte alls. När jag är ensam alltså. Jag bara går omrking i mina trasiga skor och sparkar i gruset. Tycker att mina gamla tonårslåtar är oändligt fina igen, längtar efter att få dansa i löven. Inser hur mycket mina gamla tonår stärkt mig som människa, även om jag trodde att jag gått i tusen bitar och fyllde kollegieblock med "tiden läker inga sår"

Men så kommer det kvällar. Oftast är jag full. Och jag är ensam, jag är ensammast i hela hela världen. Mörkret kryper innanför mitt skinn och jag är ju livrädd för mörkret.
Och jag sitter där ensam med nattens vin forsande i kroppen och skriver ett sms till ett nummer jag inte ens har sparat. Jag kan det i huvudet ändå. "är du lycklig nu".
Jag ångrar mig i samma sekund som jag skriver det, varför varför gör jag såhär? Vad är jag så rädd för?
Självklart får jag inget svar. Och jag är glad över det.

Jag ser oss som Carrie och Mr Big i säsong fyra. Omöjliga för varandra, raka motsatser, bara det där "något" som surrar. Ingen framtid, bara en kemi. Och jag nöjer mig så. Jag vill inget mer, jag kommer aldrig någonsin vilja.
För jag och Virvelvinden är som Carrie och Aidan i säsong 3.
Han: perfekt.
Hon: skör och totalförälskad.

jag ska aldrig mer tänka
punkt.