virvelvindenochjag

Tanken var ju att den här bloggen skulle handla om just virvelvinden och jag, men i den här lilla lilla staden med långa handelsgatan så är det svårt att bara tänka oss själva.
För en sak leder ju alltid till en annan och helt plötsligt är jag helt ensam. Fast det är jag ju inte heller. Jag förlorade min syster och erövrade henne tillbaka. Jag har min virvelvind. Men alla andra är borta
"jag har inga vänner kvar
visst är livet underbart"

Så mina f.d vänner åker allesammans till sthlm utan att höra med mig och sen lever dom livet och allting är hela tiden så himla KUL. Och jag kommer på mig själv med att bli svartsjuk. För när vi var där så slutade det med att alla blev osams och började gråta (utom jag förstås för jag tror jag har järn i mina ådror) och jag var inte ledsen alls utan bara arg för att en tjej i fråga, vi kan kalla henne S, fick alla att bli såhär arga och ledsna. Där stod jag med mitt järn och tröstade mitt i sthlm och försökte hålla humör och allt det där uppe. Men sen väljer dom S och jag blir ensam bland tusen.

Det är som att allting jag deltar i är så himla tråkigt och jag har ju heller inte skitkul med dom. Så jag är väl glad kanske att de äntligen får släppa loss och slippa mig och allt sånt där som man inbillar sig. Fast egentligen vet jag att det är tvärtom, för nu slipper ju jag.
Men vad gör jag nu då? Hur ska jag träffa vänner, hur ska jag börja skratta igen?
Virvelvinden bjuder till och jag träffar hans kompisar men jag förlorade självförtroendet mitt i allt det här och allting känns påklistrat och dumt bara. Jag känner mig dum. Jag känner mig tråkig och det har jag aldrig gjort förut.

Men en sak leder ju som sagt till en annan och jag har ju faktiskt på eget initiativ börjat spela innebandy i ett lag som jag trivs med och kanske är det där mina pärlor väntar. De måste ju finnas nånstans.

Under tiden försöker jag att inte tynga ner min virvelvind med allt det här som gnager, men det är svårt. Det är svårt att vara glad när man inte är glad.
Och mitt i allt det här själsliga upproret i mig så dricker jag och virvelvinden vin med hans kompisar och kommer in på en diskussion där jag inbillar mig, just pga detta med osäkerheten och allt det där, att han dumförklarar mig. Det har aldrig hänt förut. Att jag känt så. Och jag vet att det inte är så, men jag tror ju att hela världen är emot mig och att allt jag gör är fel. Stackars virvelvinden jag vill inte skälla.

Nu ska jag ut och leta efter mitt självförtroende igen. Jag vet ju att jag är bättre än såhär.