virvelvindenochjag

Jag känner migs å fruktansvärt okontrollerad. Ena sekunden vill jag bara skrika ut till hela världen hur glad jag är. Tacksam och stark. Hur glad jag är för alla som finns i mitt liv. Jag vill bara att virvelvinden ska ligga på mitt bröst och prata om jobbet, sina kompisar. Planera in helger och semester.
Och andra sekunden vill jag inte prata med någon. Inte ens se någon i ansiktet. Vill gömma mig i ett hörn för jag är så liten och osynlig. Känner mig konkurrerad av alla i hela världen och vet att jag aldrig kommer vinna. Blir orolig för att jag kommer sluta ensam och gråter till Lykke Li.

Jag gillar det inte alls. Jag älskar att ha kontroll. Utan kontroll är jag ett vrak.

Och som ett vrak så blir jag så orolig att jag är elak. Ibland tappar jag bort mig fullständigt och vet inte om saker jag säger uppfattas som elakt eller snällt. Jag vet ingenting.
Idag är en sån dag. Jag vill inte prata med någon. Inte planera. Inte göra, inte tänka. Men så kan jag inte vara. Jag kan inte vara sån på jobbet och inte hemma. Det vinner jag ingenting på. Och jag blir trött av att göra mig till.

Men nu kom han hem. Virvelvinden. Så han får trösta. Det är han så himla bra på. Gud va tacksam jag borde vara. Tack. för att du stannar.