virvelvindenochjag

Nu har jag varit sjuk här hemma i palatset i snart en vecka. Virvelvinden har varit iväg på resa hälften av tiden, och det är så fantastiskt ensamt.

Jag antar att man vänjer sig vid det med, precis som med allt annat.

 

 

semestern var precis som jag ville ha den. Vi var på två konserter dagen efter varandra, gick på o-hurtiga morgonpromenader och frossade i smoothies och dyra färdiga mackor till frukost. På kvällarna åt vi ute, tog en öl eller fler med vänner och sprang i regnet med en varsin västkustburgare i handen och dressing över hela oss.

Sen jagade vi solen på västkusten och fann grebbestad. Att sova i tält med dig, virvelvinden, det är det absolut bästa jag vet. Inte bara för att jag älskar tältandet i sig, utan för att du är så fantastiskt rolig i tält.

Du är för lång. Dina skor lämnar avtryck på tältduken så förbipasserande ser dina conversesulor.

Du är för finklädd. Du ligger i din nya blåa skjorta bland tvestjärtar och mygg.

Du går in i ett "camping-mode" där du säger saker som "det här är livet" och hälsar vänligt på tältgrannar, samt lär dig campingkartan utantill

 

 

självklart är vi otursförföljda också. På västkusten blåste vi nästan bort, och sen regnade det mest när vi väl kom tillbaka. Alla soliga dagar åkte vi på förmiddagsturer till diverse sjöar så jag fick bada och du titta på.

I två härliga dygn fick jag umgås konstant med dig och två av dina bästa vänner. Det var så otroligt kul. Vi åkte ut långt i skogen och badade bland flugor och blinningar, sen lyssnade vi på eddie meduza hela vägen ut till Torpön, för att vända och åka till Hätte istället. Där visslade vi muntert på alla buskismelodier innan vi fick vår mat, under maten, och efter maten. Så sov vi ute i din sommarstuga allihopa, du och jag på ett liggunderlag i köket, och dom i soffan. Morgondopp och kvällsdopp, fladdermöss och tama abborrar.

 

 

Jag har legat så många dagar nu bredvid dig och kännt att livet äntligen kommit tillbaka efter regn och blåst och kall vinter och jobbig höst med sjukdom och extrakilon. Där låg vi bara. Och andades.

Vi har skrattat så vi gråtit nästan, och vi (jag) har gråtit till filmer vi sett. Vi har lyssnat på musik i flera timmar i våran bil och pratat. Det finns ingen som jag har så mycket att prata om som med dig. Men du får säga åt mig att det har jag ju redan berättat, och jag övertygar dig om att det är mycket bättre den här gången. Så berättar jag igen, och du lyssnar och tittar på mig sådär.

/varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod/

 

Vi pratar om hur vi ska vara när vi är gamla. Om vi fortfarande kommer vara snygga och så. Vad man har för intressen, vilka vi umgås med. Jag pratar om rädslan för döden.

Varje kväll när jag lägger mig ser jag en bokrygg på min hylla:

hjärtat får inga rynkor

 

 

 

precis så