virvelvindenochjag

Nu är virvelvinden i Paris. Jag saknar honom. Jag gråter lite ibland och sådär. Ganska oprovocerat dock, och jag tycker ju det är skönt att gråta. Idag gröt jag när Cedric Diggory dog i Harry Potter för tvåtusende gången. Jag blir så ledsen av att hans pappa blir ledsen. Så tänker jag på döden. Ser min egen begravning framför mig. Spelar häftig musik så alla skrattar i tårarna. Sen blir jag ledsen för jag ser hur ledsna alla andra är.
Jag har varit arg med. För att mina vänner inte är några vänner och jag är ganska ensam. Så tänker jag mig deras ånger på min begravning och så blir jag ännu mer ledsen. Ledsen för att jag har varit arg. Man kan inte vara arg på människor man älskar för att de inte älskar en tillbaka. Så funkar det inte.

Gud vad rädd jag är för döden. Jag måste sluta tänka på den, men det där mörkret är ju så oändligt. Det finns inget som gör mig så rädd.

Imorn är det onsdag. På fredag kommer han hem igen. Det finns ingen som gör mig så trygg som han. Jag älskar varje morgon med honom. Min älskade virvelvind. Du är så självklar och jag är så genomskinlig. Jag har börjat kalla mig själv för fröken livrädd i hemlighet.