mellan månen och mitt fönster
In the name of love sjöng han rakt i ansiktet på mig. Sen dansade han fyra steg med mig och mina händer i hans såsom en dans pågår. Fyra steg. Vad.Fin.Du.Är. Jag tryckte hans hand och sa något om att han borde träna sina triceps för han ser ut som en skolpojke trots sina 28 år. När vi träffades var han tjugotvå.
Är det meningen att man ska tycka att ens första pojkvän är fantastisk i resten av sitt liv, trots att man inte är kär, intresserad eller någonting alls som skulle kunna antyda att jag vill leva mitt liv med honom?
Är det här separationsångest eller är det bara en verklighetsflykt?
Drömmer jag om att ibland leva det livet jag gjorde när jag var sexton, och det var fantastiskt att sova i sin killes lägenhet när jag gick i skolan?
Och trots denna hjärtekrossande komplimang (som jag vet att han menar, för han menar ju allt han säger) så kände jag mig inte hjärtekrossad. Och jag kände ingen saknad, och jag kände ingenting förutom att det var snällt sagt i en tid då jag känner mig så hemskt ful.
Det mest fantastiska med dessa små möten någon gång om året är att jag verkligen förstår vad jag fått. En sådan fantastisk som Virvelvinden finns det inte många av. Verkligen inte. När jag vaknade så pussade han mig i min nacke och sa att jag är hans bästa vän. Han sa att han är stolt över att jag kan vara med hans kompisar som om de vore den mest självklara saken i världen, och att de känner likadant.
Min fantastiska Virvelvind. tack.
Är det meningen att man ska tycka att ens första pojkvän är fantastisk i resten av sitt liv, trots att man inte är kär, intresserad eller någonting alls som skulle kunna antyda att jag vill leva mitt liv med honom?
Är det här separationsångest eller är det bara en verklighetsflykt?
Drömmer jag om att ibland leva det livet jag gjorde när jag var sexton, och det var fantastiskt att sova i sin killes lägenhet när jag gick i skolan?
Och trots denna hjärtekrossande komplimang (som jag vet att han menar, för han menar ju allt han säger) så kände jag mig inte hjärtekrossad. Och jag kände ingen saknad, och jag kände ingenting förutom att det var snällt sagt i en tid då jag känner mig så hemskt ful.
Det mest fantastiska med dessa små möten någon gång om året är att jag verkligen förstår vad jag fått. En sådan fantastisk som Virvelvinden finns det inte många av. Verkligen inte. När jag vaknade så pussade han mig i min nacke och sa att jag är hans bästa vän. Han sa att han är stolt över att jag kan vara med hans kompisar som om de vore den mest självklara saken i världen, och att de känner likadant.
Min fantastiska Virvelvind. tack.
Kommentarer
Trackback
