virvelvindenochjag

Varför är det så svårt för mig med vänskap? Det finns ingen just nu i mitt liv som varken motiverar mig till att umgås eller får mig att längta. Tyvärr känner jag lite så. Överallt känner jag mig överflödig och utanför.
Ibland längtar jag efter det där gänget som alla har. Där man bara kan vara sig själv och skratta och hänga. Men jag har inget sånt. Jag har aldrig haft nåt sånt. Och jag ringer ingen, och ingen ringer mig.

Kanske är det därför jag är förhållandetypen. Tillsammans är man mindre ensam. När jag har Virvelvinden känns det inte som att jag behöver någonting annat. Det är ju livsfarligt att känna så. Det är inte lustigt att jag glömmer bort alla andra och alla andra glömmer mig.
jag är redan inställd på att jag kommer dö ensam. Jag tänker mycket på döden. Nästan varje dag. Inte för jag längtar dit, absolut inte. Jag är bara så oerhört rädd för döden. För ensamhet. För mörker.

När jag är med virvelvinden så får jag ut så himla mycket mer än jag får hos många många andra. Det är faktiskt sant. Det skrämmer mig att jag älskar honom så mycket. Men den enda som jag någonsin älskat lika mycket som honom är min bästa vän som jag knappt längre pratar med. Jag är nog inte hans bästa vän längre, men han är mitt allt.