visst känns det fint att va vid liv en dag till, visst känns det fint nu hurricane

Kära dagboken. För 7 år sen skaffade jag den här bloggen för att plötsligt hade allt mitt hjärtekross lämnat mig.
Jag hade träffat en kille en försommarkväll, och redan innan jag lagt mig för natten visste jag att han var Han.
 
För två veckor sen gifte vi oss.
 
Här är mitt tal:
 
Älskade Stormen. Det är så lätt att tycka om dig.
Du utstrålar det där genomsnälla och trygga som en del människor har.

Då vi träffades var jag ganska spretig.
När vi sågs utanför bankomaten i stan den där första gången, och min tjejkompis skrek "där är han ju B, Stormen!" väcktes någonting i mig. En ny sorts nyfikenhet.
Du hade på dig en beige rock (som jag hatar) och spillde ut en hel öl över mig senare inne på dansgolvet. Och jag visste direkt.
När puben stängt samma kväll hade jag och en annan gammal tjejkompis som bodde på gatan mittemot din, ropat in dig på efterfest, och du följde snällt med. Uppe i lägenheten bjöd du på piggelindrinkar och spelade cardiganslåtar på datorn. Sen somnade du på soffan, innan du slutligen åkte hem.
Jag smsade min äldsta syster och skrev att jag hade träffat HONOM. Hon svarade att hon var på efterfest med Håkan Hellströms bror (något som sedan visade sig vara helt osant), men inte ens det imponerade på mig mer än du gjorde den kvällen.
Dagen efter hade jag redan letat reda på ditt nummer och hört av mig.
 
Att lära känna dig har varit helt fantastiskt. Jag har fått lära mig hur man är mot folk. Hur man tar hand om andra, hur man inte alltid måste stå i första rummet. Vi skrattade åt att du fick öppna syltburkar åt din pensionerade asiatiska granne, med egentligen var den historien bara ytterligare ett bevis på vilken vardagshjälte du är.
När din bästa kompis blev för full på Babar en kväll släpade du hem honom så han fick sova hos oss. (tydligen hade vi en bedrövlig skitsäng?) När du tre år senare blir exakt lika full kändes det som en självklarhet att jag skulle släpa hem dig med samma omsorg. He ain't heavy, he's my brother, som de hollie's sjöng.
 
När jag minst två gånger per år blir helt fanatisk och besatt av Harry Potter ställer du följdfrågor på mina makalösa nya upptäckter, och sen läser du böckerna själv för att förstå mig.
När du har jobbat som en tokunder en lång tid har du en kraftreserv som inte tar slut, och du åker till Stockholm för att hälsa på din bästa kompis och hans familj. Eller till Göteborg, till vinkelboda, till fröafall, till Kina.
Du ställer alltid upp för dina vänner, och som flyttgubbe har du snart certifikat.
Det berör dig inte i ryggen att du får lyfta din kompis hemmagym mellan två olika hem under en väldigt kort period. Istället vänder du det som många skulle anse jobbigt och uppgivet till en fantastisk anekdot som det fortfarande skrattas åt.

Och sådär är det att vara med dig. Det är kul. Det är härligt. Det är ett äventyr. Det är roliga anektoder.
Jag skulle kunna stå här och prata om vårat förhållande, hur du klämmer min hand tre gånger för att säga att du älskar mig när du ser att jag är villsen, eller när jag skrattar för högt.
Men jag vet att du vet hur viktig du är för mig. Hur mycket du fått mig att växa.
Jag vill att du ska veta hur många här, som precis som jag, älskat dig från första stund. Hur glad och stolt jag blir när jag tittar ut över alla här och inser att jag fått allt det här tack vare dig.
Det är så obegripligt stort att du vill vara min.
Skål älskling.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0