virvelvindenochjag

jag älskar dig jag älskar dig

Haha. Det är så kul att gå ut ihop. Puss på dig min virvelvind.

Vi ligger uppe till sena timmen och pratar och skrattar. Vaknar med sömniga ögon och bönar och ber om att få ligga kvar länge länge.
din hud är varm

det är något med ditt sätt att röra dig
jag tappar allt som kommer mig för
jag måste hejda mig
men om jag inte rör dig kanske jag dör

om tre veckor var det exakt tre år sen vi krockade med varandra utanför den där bankomaten. Det har varit en sån fantastisk tid att jag ibland stannar upp och inte tycker jag har varit värd det alls.
Det var en sån varm försommarkväll då och jag saknade ingenting men ändå något betydande. Och sen fann jag allt det i dig, och jag blev hel. Jag växte upp och blev precis den jag alltid velat vara. Jag blev vuxen. Min diamon hittade sin slutliga skepnad. Min själ bestämde sig.
Det har varit tre fantastiska år och tre konstiga år. Det har hänt så mycket. Jag har förlorat vänner, funnit nya. Blivit uppsagt och börjat på ett nytt jobb. Hatat mitt jobb, älskat mitt jobb. Hatat alla mina vänner, älskat dom.

Jag har vuxit så mycket i mig själv att jag ibland känner att jag vuxit ifrån allting annat. Att jag inte pratar likadant. Jag skriver inte likadant, jag skrattar inte åt samma saker. En verklig mognad har lagt sig över mig, och jag vet att en del av er hatar den mer än någonting annat.
Men jag älskar att jag är som jag är idag. Att jag inte längre vill skratta på andras bekostnad, att människor jag inte känner och deras liv inte berör mig alls.
Mina dagar med tårar och funderingar har blivit så få att de är ytterst sällsynta. Plötsligt började jag se färger och mening.
Men för den sakens skull vågar jag inte säga att de försvunnit helt. Nu har jag varit instängd i mitt hem i en vecka och inte orkat någonting. Det är stökigt och jag är trött. Jag är tjock och jag vill verkligen inte ha med folk att göra.
är man bortskämd om man vill vakna fantastisk varje dag?

Vi har haft ett ryck nu, jag och min älskade virvelvind. Inte ett "nu är det bara vi-ryck". nej, tvärtom. Nu är det alla andra. Så jag har rest land och rike för att träffa vänner som jag inte sett på så länge, och jag ska iväg den här helgen också. I veckorna har han varit på resor med jobbet, och vi möttes i dörren på fredagen innan tåget till nästa destination gick.

Och nu är vi äntligen hemma båda två igen efter fem hektiska veckor, och jag känner i varenda nerv i kroppen att det var för lång tid ifrån varandra. Min själ har skrikit och stretat efter näring. Och nu är vi tillbaka här igen i vårat fina palats, men min själ spelar ett spratt med mig. Den straffar mig för jag lät min älskade vara ifrån mig så länge. Så nu stänger jag in mig och drar ner persiennerna. Bara idag också. Imorn är min kropp i frid och jag vaknar fantastisk. Eller hur?
Och virvelvinden, att jag fortfarande blir helt pirrig av dig, det ÄR fantastiskt.

jag ska vara som bergen
jag ska vara som vattnen
jag ska vara som färger
som bara syns på natten
jag ska vara som bergen
du är en glasbit i sanden
det radioaktiva regnet
du är olja på stranden
jag förvandlar dig till damm
här kommer bot
här kommer bättring
med ett omtänksamt tvång

In the name of love sjöng han rakt i ansiktet på mig. Sen dansade han fyra steg med mig och mina händer i hans såsom en dans pågår. Fyra steg. Vad.Fin.Du.Är. Jag tryckte hans hand och sa något om att han borde träna sina triceps för han ser ut som en skolpojke trots sina 28 år. När vi träffades var han tjugotvå.
Är det meningen att man ska tycka att ens första pojkvän är fantastisk i resten av sitt liv, trots att man inte är kär, intresserad eller någonting alls som skulle kunna antyda att jag vill leva mitt liv med honom?
Är det här separationsångest eller är det bara en verklighetsflykt?
Drömmer jag om att ibland leva det livet jag gjorde när jag var sexton, och det var fantastiskt att sova i sin killes lägenhet när jag gick i skolan?

Och trots denna hjärtekrossande komplimang (som jag vet att han menar, för han menar ju allt han säger) så kände jag mig inte hjärtekrossad. Och jag kände ingen saknad, och jag kände ingenting förutom att det var snällt sagt i en tid då jag känner mig så hemskt ful.

Det mest fantastiska med dessa små möten någon gång om året är att jag verkligen förstår vad jag fått. En sådan fantastisk som Virvelvinden finns det inte många av. Verkligen inte. När jag vaknade så pussade han mig i min nacke och sa att jag är hans bästa vän. Han sa att han är stolt över att jag kan vara med hans kompisar som om de vore den mest självklara saken i världen, och att de känner likadant.
Min fantastiska Virvelvind. tack.

Madrid är långt bort. Jag saknar dig så mycket, trots att du bara är borta dygnsvis. 120 kvm är stort att vara i ensam och det är ingen som visslar i köket. Ingen jag kan boxa i magen när jag är rastlös, och ingen som ligger på min axel och kurar som en liten björnbebis.
Men ikväll kommer han hem igen, min virvelvind. Vi har skickat roliga rebus-sms medan han varit borta. Så jag har fnissat med honom iallafall.
Trots alla dessa mil.

i sommar åker vi på kentkonsert ihop. I påsk åker vi till köpenhamn. I höst åker vi till grekland. Det här är verkligen vårat år.

va fint det är ändå. att ha någon så perfekt sovandes på min axel.

Igår var det 1000 dagar sedan vi träffades för första gången.
Det känns som den snabbaste evigheten världen någonsin skådat. För tre år sen berömde jag människor som höll ihop länge, utan några som helst konsigheter. Vuxna människor som spenderat hela deras liv tillsammans. De gamla hos vilka det inte ens rådde några tvivel.

Jag avundas dom inte längre för att de lyckades hålla ihop. Jag avundas inte alls längre, utan gläds istället åt människor som haft turen som hittat rätt.
För det är precis så det är. När man hittar rätt är det inga konstigheter.
För mig har det aldrig rådit några tvivel alls. Jag visste redan då, för 1000 dagar sen, att om jag inte tar det här nånstans kommer jag ångra mig hela livet. Jag visste direkt att jag aldrig mer skulle behöva undra hur folk faktiskt GÖR för att klara hela livet. Det kändes som om jag från den dagen visste allt.

Älskade älskade virvelvinden.

2 och ett halvt år. Skål. Jag är så lycklig.

Inatt ställde vi klockan på halv 2. På natten då förstås. Svenska ungdomarna skulle ju ta guld i hockey och något sådant kan man ju inte missa. Jag var klarvaken halv två. Virvelvinden snarkade och svettades bredvid mig i soffan. Fem i två vaknade han och så satte vi på tvn. Sverige vann. Virvelvinden sov. Jag såg målet.

Idag blir det finmiddag. Jag ska baka efterätt och virvelvinden ska steka köttabitar. Sen kommer våra två bästa karlar hit med vin och sprit.
Den här helgen känns redan magisk. Jag älskar vårat liv.

när paniken bryter ut ler du svagt och viskar till mig;
du är värd att dö för

och plötsligt hamnar man väl under en spårvagn
för vasastan är som chinatown

alla drömmer om fåglar
även du
även jag

det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig

lustigt hur ens förhållande förändras i takt med hur jag går upp i vikt.
självförtroende är det bästa som kan hända människan. Snart är jag där igen
tills dess går jag på halvfart.

I helgen var jag på konsert i Göteborg med min familj. Vi såg på Winnerbäck. Det var en grym konsert. Den var så tung. Sittandes satt vi där dryga tusen människor och bara lyssnade. På varenda ord han sa, på varenda slag på trumman. Det var magiskt. Sällsamt magiskt.
Jag brukar alltid tänka på folk som påverkat mig när jag går på konsert. Oftast på positiva sätt, förutom då när jag var på Henrik Berggren i somras och helt plötsligt slungades tillbaka till det där sorgliga livet jag levde förr med H. Happy people never fantasize. Så sa han till mig och så sa jag men you get so used to beeing sad you never trying to be glad och han svarade men du, happy people never fantasize. Och sen fortsatte olyckan.

Men nu satt jag och var stolt över att jag inte tänkte på nån. För konserten var så himla vemodig och ångestladdad. Domedagen kändes bara ett kvarter bort när cellon stillsamt rev upp en storm. Och den slog emot mig med en sån väldig kraft. Jag är lycklig. Jag smakade på orden igen. Jag går på en konsert med min idol och känner inte igen mig i den sorgsna texten längre. Jag har hittat rätt.

jag klarar inte av någonting.

jag klarar inte av någonting.

Vi har jobbat i en och en halv vecka nu efter en fantastisk semester. Herregud. Varje morgon drömmer jag om att sjukskriva mig för att få ligga kvar i sängen. Det är lustigt, för om vi väl är ensamna en hel dag sen så gör vi egentligen ingenting speciellt alls. Ingenting storslaget allafall. Vi bara är. Jag spelar lite dataspel och sen tittas det på en film och så tar vi en promenad längs den långa handelsgatan. Äter lite mat. Känner på varandra. Helt vanliga dagar men jag älskar dom och längtar och jag saknar dom redan.
Jag måste ha semester igen.

Nu har vi börjat banta tillsammans. Med lchf. Första veckan var hemsk. Jag var arg utan anledning i en vecka. Sen gick det över. Nu har han blivit jättesmal och jag jättetjock. Jag förstår ingenting. Men duktig är han. Han som inte ens behöver bli smal bli snygg som en annan Michael Nyqvist. Själv känner jag mig som Babben Larsson.

Nu ska vi iallafall se på batman. Detta efter ett infall där jag tänkte mig Virvelvinden som min superhjälte. Herregud. Love that kid.