virvelvindenochjag

hösten och hatet. kvar är du. kärleken. ingen annan bryr mig.

Kära dagboken. För 7 år sen skaffade jag den här bloggen för att plötsligt hade allt mitt hjärtekross lämnat mig.
Jag hade träffat en kille en försommarkväll, och redan innan jag lagt mig för natten visste jag att han var Han.

 

För två veckor sen gifte vi oss.

 

Här är mitt tal:

 

 

 

Det är så obegripligt stort att du vill vara min.
Skål älskling.

Jag är ensam hemma igen. Hela veckan. Det är bara måndag men ändå känner jag det där vemodet i mig. Hur rastlösheten river i mig samtidigt som ensamheten jublar.
Jag lyssnar på mig spellista döden och tänker på döden. Jag gör ganska ofta det. Helst när jag är ensam.

 

 

Jag har knappt hunnit sakna dig än, utan kan fortfarande tycka det är skönt att vara ensam. Det är därför den jublar. Ensamheten. Den ger utrymme åt dödsångesten och det egna jaget. Jag funderar mycket på mitt egna jag. Hurvida jag är en ledsen eller glad själ t.ex. Kan man vara båda?
Igår var jag på bio och började gråta av utomkroppslig upplevelse när jag fick titta på alexander skarsgård i bar överkropp i ca 90 minuter. + 30 minuter när han inte hade bar överkropp.

Idag på jobbet skrattade jag högt åt ett formellt mail från virvelvinden. Han är alltid så rolig utan att veta om det.

Sen grät jag på jobbet för att jag lyssnade på p3dokumentären om utöya. Dessa modiga jävla barn!

Jag vet inte om jag har ett mörker eller ett ljus. Jag vet bara att jag älskar mig precis som jag är. Jag älskar att jag kan skratta högt och två sekunder senare brista ut i gråt. Jag tror inte det gör mig labil. Bara levande och verklig.

 

Men jag vet att jag inte går isär när jag går med dig.

Läser gamla inlägg om ett försvunnet liv, går igenom gamla dagböcker.
Och plötsligt inser jag hur mycket du betytt för mig,
hur mitt liv innan dig var en transportsträcka med krossade hjärtan

 

Hur dagen du såg mig första gången var dagen jag såg en gammalhjärtekrossare med sin tjej första gången
hur jag då var i tusen bitar men du såg Mig

 

och nu har tiden gått, nu lever jag ett annat liv

jag har fått allt

och det gör mig nervös, för snart kommer säkert något gå fel

jag är ovan att vara så lycklig

 

jag minns vår första sommar

jag kan dig utantill

för du är min och kommer alltid vara det

 

jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit

det var väl något vi gjorde

något vi sa här som förändra mitt liv

Igår kom hösten. Det blåste så det susade i skorstenen. Jag låg hemma med sjukskrivet pekfinger och tittade på dokumentärer och kände mig ledsen för att den bästa sommaren var slut på riktigt nu.
För åtta år sen sa min hjärtekrossarsoldat att man blir ledsen på hösten. Så jag blev det. Jag gjorde som han sa.

Nu har jag snart varit förlovad i ett år. Tänk att jag hittade dig, och att du hittade mig vid den där bankomaten i staden som jag trodde jag skulle hata föralltid. Tänk att du kom och räddade mig. Min hjärtesoldat.

Det är märkligt det där, hur man funkar kemiskt med vissa människor. Med andra inte alls.
Jag blir rädd ibland när jag tänker att om jag inte känt som jag gjorde för dig direkt, och du inte känt samma sak hade det här livet aldrig varit. Jag hade kanske bott i en annan stad, haft andra vänner, gjort andra saker, men jag hade aldrig träffat dig igen. Tanken blir ett hål i mig. Tänk om jag aldrig hade träffat dig igen.

Din parfym luktar gott. Den sitter kvar i lakanen nu när du är bortrest. Jag sover med dubbla täcken, ditt närmast kroppen. Tänker att det är du. Tänker att snart är du hemma igen.

Hösten är inte så jobbig längre. Inte på så vis att jag vill slita ur min själ från kroppen. Inte på så vis att jag vill gräva ner mig i en grop och lyssna på streets of philadelphia.
Nu klarar jag den ganska bra. Blir det jobbigt tittar jag på prinsessan Dianas begravning på youtube så jag får gråta. Sen gråter jag lite till över något annat. Hur många som dog i Titanic, Estonia, World Trade Center. Utöya. Jag gråter över döden, gråter när jag tänker på hur pappa såg ut på farfars begravning, gråter när jag tänker att mina syskon och föräldrar kommer dö en dag. Jag lägger in låtar på min dödenlista på spotify och sen har jag gråtit färdigt. Då är jag redo igen.

 

En tröja hänger över dörren som ett bevis på att du nyss var här.
Den luktar svagt av dig, är formad efter dena axlar fortfarande.
På kvällen ligger du på min arm och jag läser högt ur mina bästa böcker. Du somnar till och jag väcker dig när du måste höra på författaren. Sen skedar jag dig och vi vaknar ansikte mot ansikte. Du kysser mig på morgonen och jag kryper ner och kramar dig fem minuter extra innan jobbet.

 

Du är det finaste jag vet.

Kära dagbok. Det är augusti nu. Det är svalare om nätterna, dimma i horisonten. Vi har börjat jobba igen. Det är vemodigt. Jag har älskat och saknat den här lediga tiden så länge nu, och nu är det redan slut. Det är svårt att komma till skott med vardagsaktiviteter när det ska jobbas, tränas, lagas matlådor. Jag somnar tidigt, vaknar tidigt.

Semestern var härlig. Det var sol alla dagar utom kanske en. Vi var bara hemma i vår stad. Det var skönt. Vi åkte båt på sjön och badade och solade. Vi gjorde picknickväska till stranddagarna och grillade och drack vin på kvällarna. Ofta stupade vi i säng ganska 'tidigt', men det blev många sena kvällar med kubb på baksidan och vänner som kom förbi.

Idag åker vi till Göteborg och way out west. Det ska bli skitkul. Jag älskar musik och konserter och sensommarkvällar. Vi ska hångla och dricka bärs och hålla handen.

För två veckor sen firade vi fem år. Fem år. Det är nästan overkligt.

Viktångesten. Att ständigt vara hungrig. Att gå upp i vikt varje träningsfri dag. Tvånget. Kraven på mig själv.

 

Jag har ställt klockan en timme tidigare imorgon. Inbillar mig att jag ska ut på en promenad innan jobbet. Klockan fem. Det är helt galet, men om jag orkar kommer jag vara nöjd hela dagen.
I helgen var jag och virvelvinden i Göteborg. Vi drack bira och vin på hotellet med våran lille pöjk. Tittade på hockey, åt god mat, fnissade, sov i en liten liten säng.

De där små resorna. När man äntligen får komma iväg från vardagen. När man kan gå mellan pubar, när solen värmer fast det är kallt, när man är oberoende men ändå beroende.

Det var fint. Vi kysstes i hotellkorridoren. I hissen. Varje stund vi var själva.

 

Från havet blåste det kallt. En kompis och jag var på konsert, och skrek rätt ut i natten när vi klev utanför dörrarna. Saltet satte sig som kristaller i håret.

Jag åkte taxi själv för första gången i mitt liv. Jag åkte spårvagn åt fel håll.

Och jag fick ont i magen på min självaste födelsedag och fick gå hem tidigare. Det var tråkigt,

 

Idag är det tisdag. Dessa helvetesdagar. Tryckte i mig säkert 7 stycken vårrullar förut. Tröstäter alltid när Virvelvinden är borta. Han kommer igen på torsdag. Jag saknar honom.

Den här bedövande huvudvärken. Den knäpptysta tystnaden. Rastlösheten som skaver i mig.

 

Jag är sjuk igen. Mitt immunförsvar har nått en sämstanivå. Jag tappar håret, det går av på mitten. Mina försök till nya långa naglar blir frasiga och går av. Jag är blek. Det bolmar upp finnar på min rygg. Jag har snorat så mycket att jag tror det hamnat långt bak i nacken.

Det är en sorgens dag i min kropp, för jag blir så ledsen av att inte ha nåt sammarbete med själen och hjärnan. Att kroppen säger nej men hjärnan säger ja. SÅ jag tränar och äter konstigt och blir sämre. Lever i en katastrofalt ond cirkel. Unnar mig inte att bli frisk i för jag vill inte missa mer på jobbet. Härdar tills huvudet exploderar.

 

Virvelvinden är på mässa i malmö. Imorse sov vi ihopslingrde och halvvakna mellan klockan sex och åtta. Jag klibbade fast på hans lår, och han på min axel. Nu när han är borta känns dagen overkligt lång. Men jag klamrar mig fast i dimman. Sover bort timmarna. Tittar på film. Längtar till helgen. Längtar till våren. Vill bada i havet. Vill ligga i solen.

Jag går långsamt fram på snöklädda gator. Livrädd för att halka. Är vaksam i alla mina steg.

Drar upp kragen så högt jag kan. Kutar med ryggen. Det blåser rakt in på mitt bröst. Mitt hår torkar och går av.

 

Det är vinter nu. Den kom sent iår, och inget kunde göra mig gladare. Fast det är ljusare nu. Då gör det inte lika mycket att det är kallt. På tomten står ett rådjur. Hen letar efter gömd frukt under snön. Jag tittar från mitt köksfönster. Det är tyst. Allt som hörs är surret av diskmaskinen. Jämna toner av vatten som kastas runt i en väldig behållare.

 

Jag sätter mig ner. Fryser och huttrar. Försvinner i musiken, förbereder ett bröllop som inte fått datum än. Skriver gästlistor, gör bordsplaceringar i huvudet. Lyssnar på musik. Du-dunk. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser framför mig hur vi går där hand i hand, med våran musik. Hur jag får försvinna i hans leende, hur det fångas på bild.

Jag lyssnar på musik som jag vill framföra, som jag vill att andra ska framföra, som jag vill att vi ska framföra. Blir gråtmild. Föreställer mig ett tal av pappa. Vad skulle han säga egentligen? Hur säger man något så stort när det aldrig sagts förut? I en värld där kärlek har varit handlingar och inte ord. Jag ryser. Längtar så efter den där sista unsen av bekräftelse som jag törstat efter.

 

Jag somnar som stora skeden om natten. Klockan sex går jag upp igen. Drar upp kragen, drar ner mössan. Håller upp handen för snön som blåser in i mina ögon. Kroppen skriker efter någonting mer. Jag pluggar i lurarna i öronen.

Så tänker jag på döden. Som vanligt. Men det har aldrig gjort så ont i mig som nu, när jag älskar någon och blir älskad tillbaka. Så jag slår av döden. Jag vill inte dö. Jag vill gifta mig och bada i havet.

Vilket år det varit ändå. Det föregående. Som startade tillsammans med Virvelvinden och våran gemensamma bästa vän och med hotellfrukost uppdukad. Jag hade glitter överallt (läs: under brösten, i håret, på benen, bakom örat) efter att jag ramlat in i en julgran kvällen innan och således vält den.
Vi skrattade. Det var härligt.

 

I mars beslutade vi oss för att köpa ett hus. Det blev vårat i maj, och runt midsommar flyttade vi in. Precis lagom efter ett underbart midsommarfirande i vanlig ordning med alla människor som jag älskar så mycket. Nytapetserat och härligt spännande grillades det och dracks vin och öl många sena sommarkvällar här. Det känns så fantastiskt härligt att ha ett hus. Att bara vara beroende av sig själva.

Vi åkte till Varberg på en kortsemester. Där badade vi i havet och åt gott. Sen åkte vi till Hunnebostrand, ett kärt återseende, och käkade räkor på en klippa och hetsdrack vin. Så bjöds det på standup-show i parken, och vi satt högst upp på en klipphäll och drack öl och fnissade oss svettiga. När vi skulle gå hem gick vi vilse och varje gång vi kom till en backe sa vi "efter backen!!" och så sprang vi upp det snabbaste vi kunde. Men ofta var inte vårat tält efter den backen heller. Efter 40 minuter hittade vi. Det var bara en halvtimmes omväg.

 

I slutet av september blev jag friad till. På vårat första fina promenadstråk var vi tillbaka, och i den höstmjuka jorden intill vattnet och solen gick virvelvinden ner på knä. Utan tvekan svarade jag ja. Hur skulle jag kunna svara något annat, jag som planerat vårat bröllop i huvudet sen vi sågs första gången.

 

Och med allt det här härliga bakom oss så gjorde det inte så mycket att hösten var ganska lång. En höst där man gått och lagt sig tidigt, jobbat mycket, vilat upp sig snarare än gjort massor spännande saker på helgerna. Den sortens vardag måste också få finnas.

 

Nu är det ett nytt år. Jag tror det blir grymt. Som vanligt med honom.

Idag är det ett datum som jag minns. Jag minns det för jag hade så jäkla kul den här kvällen för fyra år sen. Jag och syrran var fortfarande super tighta. Vi drack oss fulla ihop med S, och vi fnissade och partajade och kände våren i ådrorna. Från syrrans fönster kunde vi se solen stråla länge innan vi gick mot ett päronhus som det kallades. Där fnissade vi jobbigt hysteriskt så alla deltagande på festen tyckte vi var lite jobbiga. Framförallt eftersom vi inte alls kände nån där egentligen.
Bli ihop med han där! Skrek syrran och S, och jag sa att NÄE nu får det fan va nog med det här letandet efter killar. Jag tog en öl till där i min blåa klänning och jag försökte mingla lite men hade inte självförtroende nog. Framförallt inte när det staplar in en kille i popfrilla, svarta tighta jeans och skjorta. Med två toksnygga tjejer med sig i vardera arm. Så jag fnissade ännu högre.

Så gick vi till stan, snubblade oss fram, skrattade, hade så jävla roligt. Var ett järngäng. Och det var varmt i luften fortfarande och allt kändes så jävla härligt. Och S var ihop med J, och hon sa, men du bli ihop med R då? Och jag sa att nej nej nej, det får vara nog. Hon lovordade R hela vägen till stan, och när vi vände oss om i bankomaten stod han plötsligt där. Men där äääär han juuuu vrålade hon och vi krockade lite och log artigt åt varandra. Han var lång och reslig i beige rock och vanliga blåa jeans. Och jag tittade på honom, fnissade och sa nej nej nej igen och sprang in på puben.

Helt plötsligt dansade vi. Och pratade i örat. Och det pirrade elektriskt i hela mig. Ville dansa mer. Ville prata mer. Drack en öl ihop, som han spillde på hela mig. Fick inte nog. Och så försvann han.
En timme senare är han påväg hem och jag ser honom påväg över gatan. Och min kompis C följer efter och säger att han ska med oss. Så han följer med. Han spelar Haze med Daniel Lemma och blandar piggelindrinkar. Sen säger han att han älskar Cardigans.
Äldsta syrran smsar och säger att hon är på samma efterfest som Håkan Hellströms brorsa, och jag svarar att jag hittat the one. Sen ringer vi men vi är så fulla att ingen av oss hör eller minns vad den andra sa.

Och så gick han hem för att sova, och jag stannade hos C. Sen hördes vi dagen efter, och igen och igen och plötsligt var vi ett par. Sen dess har vi varit det och det är så fantastiskt härligt att fortfarande få känns det där pirret när jag tänker på saker vi gjort och saker vi kommer göra. Om tre veckor till exempel har vi ett eget hus.

Nu är virvelvinden i Paris. Jag saknar honom. Jag gråter lite ibland och sådär. Ganska oprovocerat dock, och jag tycker ju det är skönt att gråta. Idag gröt jag när Cedric Diggory dog i Harry Potter för tvåtusende gången. Jag blir så ledsen av att hans pappa blir ledsen. Så tänker jag på döden. Ser min egen begravning framför mig. Spelar häftig musik så alla skrattar i tårarna. Sen blir jag ledsen för jag ser hur ledsna alla andra är.
Jag har varit arg med. För att mina vänner inte är några vänner och jag är ganska ensam. Så tänker jag mig deras ånger på min begravning och så blir jag ännu mer ledsen. Ledsen för att jag har varit arg. Man kan inte vara arg på människor man älskar för att de inte älskar en tillbaka. Så funkar det inte.

Gud vad rädd jag är för döden. Jag måste sluta tänka på den, men det där mörkret är ju så oändligt. Det finns inget som gör mig så rädd.

Imorn är det onsdag. På fredag kommer han hem igen. Det finns ingen som gör mig så trygg som han. Jag älskar varje morgon med honom. Min älskade virvelvind. Du är så självklar och jag är så genomskinlig. Jag har börjat kalla mig själv för fröken livrädd i hemlighet.